Melanie Mederlind är expert på rytm. I alla uppsättningar jag har sett regisserade av henne har rytmen varit framträdande: uppfordrande, enträgen, understrykande. Scenväxlingar, rörelser och musiksättning, allt går i ett särskilt tempo.
Mederlind är också expert på tysk samtidsdramatik. Och i Sverigepremiären av Roland Schimmelpfennigs Kvinnan från förr på Helsingborgs stadsteater lyckas hon kombinera all sin expertis till närapå fulländning.
Stycket är som en absurd och blodig kombination av Harold Pinter, August Strindberg och Euripides. Ett relationsdrama i snabbspolad förtätning. Med ett alldeles särskilt drag av den tyska postmodernismens stiliserade abstraktioner. En abstraktion som på ytan är förenklad, närmast banalt hyperrealistisk, men som under ytan ger återklang av mytiska evighetsteman.
Historien är renskalad och koncentrerad. En kvinna kommer på besök till ett gift par i färd med att flytta. Hon kommer för att kräva in mannens löfte i ungdomen: att alltid älska bara henne. Med grotesk konsekvens tvingas mannen betala ett skyhögt pris för löftets uteblivna infriande.
Ett ungt par, parets son och hans flickvän, agerar som kommenterande spegelbilder, men blir också indragna i tragedin.
Mederlinds uppsättning är precisionsmättad: tveklöst exakt, tät och extremt välrepeterad. Det sistnämnda är nödvändigt, eftersom Schimmelpfennig excellerar i studsande kronologi: snabba återblickar, repetitioner och förutskickelser. Med grymhet illustrerar han hur romantiska ord skulle te sig om deras innehåll tolkades bokstavstroget. Hur tecken, handlingar och ting kan flätas samman, förvirras och förvridas med groteska konsekvenser.
Med Kvinnan från förr tar Helsingborgs stadsteater ett konstnärligt jättekliv rakt in i den intressantaste dramatiken.
Loading ...
