När semester-Svenssons hasar runt i flippfloppsandaler väljer Teatersverige att ta dem slappt i hand och hellre blicka bakåt i historien, uppåt i humöret och inåt i buskisbuskaget.
Regissörer och skådespelare som resten av året ägnar sig åt livets stora frågor och samhällets aktuella orättvisor förlustar sig sommartid med fart, fläkt och fars. Man presenterar liksom inget som skaver när publikens skinn redan ömmar av grillskador och myggbett. Underhållningsvärdet är prio ett och den konstnärliga ambitionen tar man ledigt från under rådande industrisemester.
Troligtvis kommer sig denna lättingsinställning av att sommarteater i regel spelas utomhus och den ljusa sommarnatten är svår att ta på allvar – den vill ju bara vara ljuv. När åskådarna dessutom kalasar på medhavda kycklingklubbor nedsköljda med tinto är man också väl medveten om att det krävs stora gester för att konkurrera om uppmärksamheten.
Det närmaste man kommer livets allvar i teatersommarn är ett eller annat bygdespel med uttalat kristema eller en tragedi signerad gamle Bill. För om bara William Shakespeare skrivit pjäsen är det ok att spela teater med dödlig utgång, även om inga vilda nytolkningar görs när den ska spelas ute. Opera är ett annat undantag, och självfallet finns ytterligare exempel, men genomgående gäller att puffbyxor är populärare än samtidsrelevans på landets friluftsscener.
Vid sidan om Shakespeare är de flesta sommarspelsmanusen signerade Molière, Gideon Wahlberg eller Astrid Lindgren. Visst dyker Strindberg upp ibland, men då är det Hemsöborna snarare än Pelikanen man väljer. Allt som bär epitetet ”folkligt” är gångbart och därmed utesluts också det mesta ur den nyskrivna hyllan. Sarah Kane, Elfriede Jelinek, Lars Norén och Jon Fosse hamnar alla under badlakanet på grund av sin svärta och tas fram först när löven börjar falla.
Men detta gäller alltså bara i Sverige. I andra länder hålls som bekant konstnärligt intressanta scenkonstfestivaler sommar efter sommar.
- Diskutera veckans teaterord här »
Loading ...
