Så vi tiger

Jag ägnar större delen av min vakna tid åt att fundera kring, och konsumera olika, sceniska uttrycksformer i egenskap av kritiker och redaktör. Det är därför jag blir förundrad över min reaktion då jag läser Carl-Johan Vallgrens passionerade utskällning av den svenska teatern i boken ”För herr Bachmanns broschyr”. Varför tycker jag att det är så härligt befriande att läsa välformulerade slakter av den svenska teatern? Tänk efter, det är sällan man ser dem. Någon som begår lustmord på allt det som vi tycker är heligt, vi som älskar teater. Det kanske är just därför. Vi som skriver, yttrar oss och tar plats i det offentligas spegelsalar – vi älskar alla denna antika konstform.

Tevesåpor som kräkmedel
Vallgrens alterego spyr galla över allt svenskt och jag blir till min förvåning lite stolt när han ger den svenska teatern en liten del av spyhinken. ”Blir man förbannad på den så finns den” är någon slags tes som dyker upp i huvudet på mig. Visst, det är klart att den existerar, men att den existerar utanför de teaterintresserades kretsar det kan man inte alltid vara säker på. (Det är väl fler än jag som jublar över att det blir sån debatt när Norén tar tag i pariaämnen?). Så här kan det tillexempel låta när Vallgren tar ihjäl tv-såporna:

” Själv kräks jag hjälplöst vid blotta vinjettmelodin till någon av dessa så kallade underhållningsserier. Vid ett tillfälle då jag mot allt förnuft, i den förvisso hedrande föresatsen att blotta ytterligare en av detta lands inflammerade varbölder, hemma hos en bekant slog på en teveapparat, kräktes jag så länge och intensivt att jag fullständigt tömde min mage, men trots detta Bachmann, skrev jag, var kräkreflexerna framretade av en av detta lands teveserier så starka, att jag för att inte svimma av kramperna blev tvungen att äta en halv limpa bröd för att kunna kräkas tills kräkanfallet tog slut, vilket det gjorde först en halvtimme senare under djävulska konvulsioner.”

Som ni märker skriver berättarjaget ett brev, ett svar på en förfrågan att berätta om sitt författarskap, istället för att göra det ser jaget en möjlighet att ge uttryck för all den ilska och irritation – ett för svagt ord – förakt, han känner för sitt hemland. Vallgren ägnar åtminstone 80 sidor av den 120 sidor tjocka boken åt att beta av område efter område, och såpan leder in honom på teatern som avverkas på följande vis:

”Men tro inte Bachmann, skrev jag, att man istället en kväll kan söka asyl på någon av landets teatrar i hopp om att där få uppleva något av det som i ert land med rätta kallas skådespelarkonst, kursiverade jag, det kan ni omedelbart slå ur hågen. På kvällstid på teatrarna i mitt land dyker nämligen, med några undantag, samma skådespelare upp som under eftermiddagen skamlöst medverkat i inspelningarna av de nyss nämnda såpoperorna, inspirerade av eftermiddagens gränslösa själlöshet, och utsätter besökaren för en regelrätt steglingsakt på skådespelarkonstens område eftersom man nu tvingas att uppleva dem i form av kött och blod och inte med en suck av lättnad kan sopa bort dem från sinnevärlden med hjälp av en fjärrkontroll.”

Lite senare:
”För övrigt, tillfogade jag, hade de svåra plågorna i allafall kunnat göras mer varierande om man i detta land överhuvudtaget varit i stånd att regissera och spela något annat än realistiska dramer, komedier och tragedier, men för detta saknar man ju inte bara de grundläggande förmågan utan också all historisk kännedom”
Vid det här laget har jag svårt att hitta rätt tangenter, ögonen tåras av ihärdiga skrattattacker samtidigt som hjärtat svider av sanningen i dessa snärtiga bett. Men Vallgren är inte klar än, om vår stolthet, nationalscenen skriver han följande:
”Denna huvudstadsinstitution borde enligt min mening jämnas med marken. Dess samhällsfarlighet kan jag inte nog understryka. Inte på någon annan teater i västra hemisfären spelas det så undermålig dramatik till sådana offer för skattebetalarna. Här inscenerar man de mest hurtfriska operetter av Strauss eller klär Hamlet i punkutstyrsel i skrattretande försök att provocera den sedan livmodern autistiska publiken”.
Jag vet inte hur ni reagerar. Jag tycker det är briljant.

Tomaternas tid förbi
Jag tror inte att det är av masochistiska skäl som jag njuter som en galning. Det är bara allt för sällan vi får se kunniga utskällningar av den svenska teatern. Om någon är beläst kring ett ämne så kan man vara rätt säker på att denna kunskap är född ur ett intresse och i bästa fall en glöd. Att skälla ut denna företeelse är att säga emot sig själv. Jag vet inte hur många okunniga svador jag hört och läst av amatörer och kaxiga debutanter: ”Jag går inte själv på teater – det är därför jag skrivit den här pjäsen. Den riktar sig till såna som mig.” Tvi. Eller som Oskar Schwartz för några år sedan proklamerade teatern död därför att den inte kunde tillgodogöra sig nutida teknik. Detta ungefär samtidigt som Robert Lepages första gästspel. Tvi. Och det är klart att ankdammen gör sitt till. Folk vågar inte ge uttryck för sitt hat, det är lätt att göra sig omöjlig i ett så litet land som Sverige och i en sån liten krets som teaterfolkets. Men visst, det är bara att erkänna att vi som älskar teater hatar lika intensivt när vi tycker att man utnyttjat de resurser som finns tillgängliga på fel sätt, eller när man helt enkelt missbrukar vår kärlek genom att ta vår tid i anspråk, låser in oss i ett mörkt rum och tvingar oss att se på destillerad dynga. Men var tar den ilskan vägen. Oftast, sväljs den och vi applåderar vänligt och går hem med sammanbitet grin kring munnen, när vi egentligen vill vandalisera tunnelbanevagnen på väg hem i felriktade vredesutbrott. Eller så sitter vi i en bar och tömmer ilskan över en ointresserad polare som lyssnar förstrött. Därför lyfter jag på hatten för Vallgrens passionerade vredesutbrott.