Att tolka Shakespeare 2013 kräver uthållighet, och en övertygelse om att publiken är mottaglig. De tunga textsjoken ska landa och fastna, de storslagna berättelserna måste kännas angelägna och de komplexa intrigerna te sig relevanta.
Ett närliggande val blir att förflytta dramat i tid. På Stadsteatern i Göteborg har Stefan Metz fastnat för 30-talet, och fått till en trevlig iscensättning med klassiska tennisdräkter, charlestonkoreografi och en logisk, chevaleresk ton. Helheten är pigg och sprudlande, men samtidigt otålig och i behov av den där förvissningen om att publiken ska förstå, orka och älska det den får.
Huvudrollen Rosalinde görs av en energisk Mia Höglund Melin, på uppspelt jakt efter kärleken i den gäckande, drömska skogen. Hon är charmerande som spindeln i nätet, tillika dramats förälskade hjältinna. Vid sin sida har hon Amélie Thorén, som låter sin komiska talang prägla rollen som Celia. De två driver dramat framåt med sitt tajta samspel, och är kvällens behållning.
För i stort hittar berättelsen inte den semi-samtida form det verkar söka. De långa replikerna läses här och där ganska slarvigt, och man skyndar igenom de sofistikerade förvecklingarna. Starka skådespelare ter sig anonyma. Erik Eriksson i den nedtonade rollen som Orlando, kommer till exempel inte till sin rätt. Återstår att fnissa åt Sven-Åke Gustavsson som hovnarren Praba. Den rollen sitter som en smäck, så klart, men det är inte direkt första gången som Gustavsson skickas in för att gulla upp en lite trött publik, med sin karaktäristiska tajming och intonation.
Så nej, det blev tyvärr inte riktigt som vi ville ha det på Stadsteatern, den här gången.
Loading ...
