Somlig teater ska möjligen inte recenseras – för att okommenterad behålla möjligheten att var gång nå fram till publiken ny och oanfrätt. Om detta tillstånd alls vore möjligt kanske Tatu Hämäläinens och Tora von Platens nyfiket nosande teaterexperiment vore just en sådan föreställning. Ett annorlunda spel med den grundläggande frågan ”Vem är publiken?”
Här är det teatern/ensemblen själv som, på samma scengolv, vill lära känna sina besökare, närma sig i närkontakt av åtminstone andra graden – ett mingel skådespelaren Jörgen Thorsson rättframt sammanfattar som ”ändå lite pinsamt”.
Men teaterns så kallade fjärde vägg är sedan länge riven och när mötet drivs ytterligare ett steg längre och besökarna (som här transformeras till medspelare) och teaterns professionella aktörer abdikerar för att dela den kollektiva pinsamheten, alternativt gemenskapen, uppstår något som tar åtminstone mig i anspråk.
I ljuset av den rätt utbredda nervositeten för att som publik riskera att dras in i eller tilltalas från scenen, förfaller Vem är publiken – ensemblens vilja att söka, pröva och möta oss ansikte mot ansikte, som rena kamikazen. Kanske är det också just därför gruppens intentioner egentligen inte borde avslöjas?
Men nu är det gjort och låt er därmed inte hindras! Ty, efter att inledningsvis ha förhållit mig avvaktande, tillstår jag att experimentet lyckligt lotsar mig genom genansen mot en växande känsla av att detta, trots ett stundtals rätt trubbigt sökande och diskuterande av redan välkända fakta, faktiskt öppnar fönstret mot en ny diskurs kring teaterns form, mål och innehåll. Mitt i det konstruerade uppstår verkliga möten och varje föreställning ska också bjuda ett unikt möte med en särskild inbjuden gäst. Vid premiären träffar vi musikern Nina Ramsby så helt avväpnande frank och närvarande i sin individuella syn på förhållandet mellan artisten – publiken.
Jag gillar också självironin och vinklingen när Robert Panzenböck tilltalar gruppen som individ, ”Hej publik vi har känt varann väldigt länge nu…” När Eva Rexed i full kostym kliver in från den på Stadsteatern parallellt pågående Ett dockhem: ”Jag är bara med i första akten där så…” Sättet Jörgen Thorsson redovisar teaterns besöksstatistik: en relativt välutbildad övervägande kvinnlig publik där de flesta är äldre än 45 år… Liksom när känslan av mingel effektivt punkteras av till konfetti klippta Ibsenutdrag eller när till synes personliga skådespelarvittnesmål, oväntat tvärvänder till fiktion och larmande upprorsscener med Louise Peterhoff och Katarina Ewerlöf.
Så här efteråt är jag osäker på om jag verkligen fått veta något nytt om publiken eller ensemblen, men Vem är publiken? förmedlar ändå en oförutsägbarhet och demaskering som ger mersmak.
Loading ...
