Hur lever man lycklig i alla sina dagar med en död jätte på bakgården? Och om prinsen är fixerad vid att undsätta prinsessor – hur går det då för prinsessan? Amerikanen Stephen Sondheim har kallats perfektionist och banbrytare. Vid 27 års ålder gjorde han entré i musikalvärlden som textförfattare till Leonard Bernsteins West Side Story. Året var 1957.
Första egna musikalen kom fem år senare, A Funny Thing Happened on the Way to the Forum. Mest känd i Sverige är han kanske för A Little Night Music från 1973, en överföring av Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende.
Självutnämnd kultfigur
Sondheim skriver inga traditionella musikaler. Sångerna är inte nynnvänliga och ämnena oväntade. Han har kallat sig själv kultfigur och sagt att han inte skriver shower för att bli framgångsrik.I Into the Woods, från 1987, trasslar ett antal namnkunniga sagofigurers trådar från bröderna Grimm och H.C. Andersens världar in sig i varandra. Sagan kretsar kring ett barnlöst bagarpar som försöker häva den förbannelse de pålagts av Häxan. Askungen med styvfamilj, Rödluvan och Vargen, Jack med bönstjälken och Rapunzel korsar bagarparets stig. Tre prövningar, diverse önskningar och lite trolldom senare blir bagarhustrun gravid.
Första akten slutar där sagor brukar sluta.
– Bara glädjerus och lycka blir det hädanefter, sjunger Berättaren, spelad av Fredrik Lindegren, och sagokompisarna i sina skruvade kostymer sjunger med. Styvsystrarna svänger i sina knalliga nätbrynjekrinoliner. Jacks mamma har kombinerat rutigt, prickigt och randigt – prålig och nyrik efter Jacks äventyr. Jacks kostym ligger inte efter i dålig matchning. Askungen strålar ikapp med sin prins.Men berättarens utrop följer publiken ut i paus:
– Fortsättning följer!
Skör kärnfamilj
I andra akten blir Askungens prins uttråkad av slottstillvaron och bagarparets barn skriker. Tristessen inträder. Prinsen är otrogen med bagarfrun och Askungen sitter ensam i slottet. En hämndlysten jätte anländer och blir till ett yttre hot som enar dem alla. Slutet gott, allting gott? Ett gäng sagofigurer har offrats till jätten och sagospillrorna, bestående av den nu ensamstående fadern Bagaren, övergivna Askungen, bagarbarnet, Rödluvan och Jack, bildar någon slags lycklig kärnfamilj – fast ändå inte.
Bagarfrun har översatt
Ulricha Johnson spelar bagarfrun och har nyöversatt Into the Woods. Vad tycker hon är speciellt med Sondheims texter?
– Det är en perfekt symbios mellan text och musik, det är inte så endimensionellt som musikaler kan vara. Det är bra dramatik, man får väldigt mycket som skådespelare. Sångerna för alltid handlingen framåt, man står aldrig och sjunger en ballad utan mening.
Det är andra gången hon spelar samma roll i Into the Woods. Första gången var 1998 på Södra Teatern med Stockholms Musikalkompani. Då hade hon nyöversatt Sondheims sångtexter och nu har även James Lapines dialog fått ny språkdräkt. Recensenterna var mycket nöjda med hennes översättning då, ”briljant” säger en medan en annan strör rosor över henne.
Fördel för översättaren att finnas i ensemblen
Att som översättare finnas med i ensemble är en fördel:
– Man blir lite jobbig ibland när man alltid talar om för de andra om de säger fel, men det är positivt också att finnas med i produktionen eftersom man kan ändra texten om det inte funkar. Jag undrar hur det är att översätta, snurrar texterna i huvudet på henne även när hon inte jobbar aktivt?
– Ja det gör de, särskilt Sondheims, man kan grunna på en sång i flera veckor, men man kan inte knäcka koden. Sedan, när man är ute med hunden eller åker tunnelbana, så kommer det. Då får man samla ihop lösa papperslappar och snabbt skriva ner det. Det är som att lösa korsord på djupet och bredden, väldigt rytmiskt skrivet.
Loading ...
