Carin Mannheimers underfundiga uttolkningar av medelklassens vardag slår an något alldeles särskilt hos människor. Hennes fanclub har med åren vuxit sig riktigt fet, och på senare tid i princip förklarat sig trogen sin Carin in i döden. Lite som en hyllning till älsklingstemat ålderdomem? För vem kan som hon skildra gamla, skröpliga människor?
När Mannheimer för ett par år sedan gjorde Sista dansen om pensionärer på ett ålderdomshem blev det braksuccé. Samma sak med nya verket I sista minuten – det kan vi slå fast redan idag. Publiken älskar berättelsen om de där tre 80-plusväninnorna och deras livskrisande med demensskräck, neurotiska exmakar och drömmar om sex på hotell vid Comosjön.
Yes, i förhållande till publiken är det här en straffspark för Mannheimer. Och den sitter, så klart. Varenda en i den fullsatta salongen har kommit till Stadsteatern för att skratta loss och klappa takten. Så fort minsta lilla skoj eller någon lokal referens dyker upp, så bryter jublet ut. Lite hysteriskt, men vad sjutton – det kan den här fantastiska ensemblen gott ha.
Kvällens leading lady är så klart Inger Heyman i huvudrollen som frustrerade Marianne. Hon slåss mot glömska och släpper loss sju ton ilska efter ett liv som duktig flicka och bedragen hustru. När två väninnor – Gerd Hegnell och Ann Lundgren – kommer dragande med en änkeman till ”måndagslunchen” brister det för Marianne över ”niçoisen utan tonfisk”. Hon börjar slåss mot väderkvarnar, utan att någon förstår varför. Är hon senil, full eller bara bitter?
Så följer, hur som helst, en befriande och väldigt underhållande inre resa för alla inblandade. Marianne hittar vänskap och Gerd Hegnells kuvade lilla gulletant skiljer sig från sitt handikappade kontrollfreak till man. Hegnell gör ett oemotståndligt porträtt av en storögd slash konspiratorisk myskvinna som strör kvällstidningshistorier om ”den organiserade brottsligheten” och ”homofober på Avenyn” omkring sig. Man kan säga att hon har egen talkshow inuti pjäsen. Den svala expoeten som spelas så snyggt av Ann Lundgren kommer till slut över att hennes tilltänkta dejt valt att komma ut.
Ja, det händer mycket i det lilla här. Dialogen är snabb, mångbottnad och härligt späckad med skämt, blinkningar, och anekdoter – utan att det blir för mycket. Carin Mannheimer har jobbat sig igenom varenda liten bisats – och med sina makalösa skådespelares hjälp skapat ett eget humoruniversum – på mörk botten.
Så självklart är det här lyckat!
Loading ...
