I vanliga fall deltar inte pjäsförfattare särskilt mycket i arbetet med en uppsättning. Men Pamela Jaskoviaks debutpjäs Rost är en del av växthusprojektet vid Folkteatern i Göteborg. Teatern vill ge nya dramatiker en chans att se vad som fungerar på scenen. Därför har Pamela jobbat aktivt med de båda skådespelarna, Magnus Munkesjö och Elisabeth Göransson.
Hur förändrades pjäsen när du började jobba med skådespelarna?
– Texten blir mer konkret när den talas. Man hör att mycket är för litterärt för att fungera på scenen.
Vad menar du med för litterärt?
– Det blir för uppstyltat. För poetiserande. Den språkliga bilden får inte bli starkare än situationen på scenen, då går situationen förlorad.
Rost handlar om en jugoslavisk man och en svensk kvinna som tillbringar en natt på ett hotellrum i Sarajevo. Har du varit där?
– Nej, men jag var i Slovenien på en poesifestival. Den pågick en vecka så man hade tid att prata mer än över en kopp kaffe. Det är särskilt en man som jag träffade där som ligger till grund för den manliga huvudpersonen.
Vem var han?
– Han var författare och kom från Sarajevo. Under kriget hade han deltagit trots att han inte var någon stridisk typ. Han ville bara göra något för sitt land. Jag ville skriva något om att jämföra lidande. Ens eget futtiga lidande blir så irrelevant när man träffar någon som varit med i ett krig, men man kan ändå inte komma ifrån att man har det.
Du har sagt att du först tänkte dig pjäsen som radioteater. Berätta mer.
– Ja, jag har jobbat med radio och tycker om radiomediet. En del av greppet i Rost är att föra över radioteaterns intimitet till scenen.
Hade du någon särskild inspirationskälla?
– Jag hade två andra dramatiska verk i åtanke. Hiroshima mon Amour av Marguerite Duras, en historia som också berör krigets fasor, och långfilmen My dinner with André (Louis Malle, 1981, reds anm), där två personer äter middag och den ene berättar en historia. Allting utspelar sig i dialogen, det händer inte mycket mer än att de beställer mat och att kyparen kommer. Den utmaningen gillar jag. Ett tag införde jag en tredje person i min pjäs, en portier som kom in i rummet, fick hjärtslag och dog. Sedan tänkte jag att han kanske inte var så nödvändig, säger Pamela och skrattar ett klingande, hjärtligt skratt.
Hade du funderat på att skriva dramatik innan Folkteatern hörde av sig?
– Inte dramatik för scenen. Film ligger egentligen närmare mig.
Är det något som fungerar när man tänker film men inte när man tänker teater?
– Jag blir nervös så fort det blir för teatraliskt. Men det är naturligt för skådespelarna att ta i lite på scenen, mer än på film. Och jag har inte dikterat något för dem. I det här sammanhanget är dom proffsen.
Kommer du att skriva mer dramatik?
– Det är inte omöjligt. Men teaterdramatik har jag inga planer på för tillfället. Det är väl ett inlindat sätt att säga att jag vill skriva för film, säger Pamela och skrattar igen.
Loading ...
