Fyrkantiga scenerier och övergrepp mot kvinnor är ”det nya svarta” inom svensk opera just nu. Så har det varit i flera år. Kan inte någon komma och fiska upp operan ur denna stillastående göl snart?
När Salome sätts upp på Kungliga operan med världssopranen Nina Stemme i titelrollen är det förstås en stor händelse. Rollen anses vara en av operalitteraturens svåraste. Och den gammaltestamentliga handlingen är inte heller särskilt lättsmält.
Prinsessan Salome blir besatt av den allvarsamme, sexualfientlige profeten Johannes (Josef Wagner), som satts i fängelse av hennes styvfar Herodes (Niklas Björling Rygert). Johannes anklagar den kungliga familjen för att vara alltför utsvävande och nobbar Salomes försök att kyssa honom. Till slut kräver Salome istället att få Johannes huvud på ett fat. Som motprestation dansar hon ”de sju slöjornas dans” för sin gubbsjuke styvfar Herodes.
Oscar Wilde hämtade historien från Gamla testamentet. Operan gjorde skandal när den uruppfördes vid förra sekelskiftet. Göteborgsoperans version blev också omtalad för sin brutalitet 2011, med knark och gruppvåldtäkter. I Sofia Jupithers version är våldet jämförelsevis nedtonat, men däremot är kvinnorna om möjligt ännu mera objektifierade. Lars Åke Thessmans scenbild är nutida, mycket spetsig och vass, med någon sorts halvnakna prostituerade som vacklar runt tillsammans med kostymklädda herrar. Profeten Johannes hålls inlåst under en metallucka. ”De sju slöjornas dans” blir en sadomasochistisk orgie med Salome i koppel. Jag hade önskat mig något mera subtilt, både på scenen och i orkestern. Ibland undrar jag om dagens opera inte riktigt längre klarar av det organiska, det sensuella? Är det därför man så ofta målar med den stora brutala penseln istället?
Hur som helst – Josef Wagners röst har både behag och pondus. Han är trovärdig och intressant som den bittre profeten som verkar ha transformerat sin sexualskräck till en självgod och fördömande religiositet. Men det är förstås Nina Stemme som skapar den stora magin och gör en annars platt föreställning till tredimensionell. Hennes makalösa röst skapar märkliga effekter i kroppen, håren reser sig i nacken och på armarna när hon tar sina höjdtoner. Det är omöjligt att inte bli en del av hennes klangkropp och att kliva rakt in i hennes sceniska vansinne. När hon till slut kysser Johannes döda kropp och sjunger att ”kärlek smakar bittert, men vad gör det?” är det på något underligt sätt hon som ändå avgår med segern, det är henne vi tror på.
Loading ...
