Att morallobbyn i USA 1907 blev chockerade över Richard Strauss skandalopera om den undersköna Salome kanske inte är så konstigt. Den är faktiskt rätt så makaber. En ung kvinna attraheras sexuellt av den unge profeten Johannes men blir bryskt avvisad. Hon begär hans huvud på ett silverfat och hånglar sedan upp den döde mannens huvud. Däremellan förför hon sin styvfader med en erotiskt eggande dans för att få sin vilja fram. Inte undra på att moralisterna satte kaffet i halsen och såg till att operan lades ner efter en enda föreställning. Helt andra tongångar var det vid premiären i Dresden 1905 där ensemblen ropades in trettioåtta gånger av en begeistrad publik.
På Malmö Operas scen reser sig en gigantisk mur liknande den som i dag finns mot Gaza. Scenografen och kostymören George Souglides scenografi och kostym för tankarna till tidigt nittonhundratal.
Sopranen Susanna Levonen har ett maratonlopp att utföra i rollen som Salome. Hon ska inte bara få hysteriska utbrott, förföra och dansa, hon ska dessutom sjunga långa svåra partier. Jag har svårt att se hennes Salome som en ondsint och hämndlysten prinsessa, istället ser jag en tonårig flicka uppfostrad av en morsa från helvetet.
I slutscenen när hon far runt på scenen med det avhuggna huvudet, ömsom kyssande ömsom bannande fångar Levonen mig med sin totala närvaro. Jag tycker riktigt, riktigt synd om flickan och associationerna till den olyckliga popprinsessan Britney Spears blir slående.
Men det är något som saknas i regissören Stephan Langridges uppsättning, jag undrar vad han egentligen vill berätta. Är Salome en ondsint prinsessa eller är hon bara galen? Det blir aldrig riktigt tydligt. Inte heller Narraboths självmord i operans inledning. Nu kommer det som en total överraskning, och ingen verkar bry sig heller.
Världssopranen Dame Gwyneth Jones visar vokalmässigt var skåpet ska stå i rollen som Salomes mor Herodias, men på scenen hamnar hon ofta i skymundan, vilket är synd. Michael Weinius Herodes är ingen lättsjungen roll, den hamnar lätt i skrikfällan, vilket den dock aldrig gör hos den skönsjungande Weinius. Fredrik Zetterströms välljudande stämma hörs mestadels från källaren, eftersom hans rollfigur Johannes döparen sitter i en fängelsehåla under jord.
Tyvärr överröstar orkestern under ledning av Joseph Swensen solisterna på scen irriterande många gånger under operans inledning, men detta är något som efterhand rättar tills sig under föreställningens gång.
Loading ...
