När Sunil Munshi sätter upp Måsen är det med ett kaxigt F***ing framför. Och det är en uppsättning som vill vara kaxig och säkert finns det en del Måsen-kännare som kommer att rysa lite. Här är roller strukna, hopbakade och en hel del kön är bytta. Munshi slänger också in lite homoerotik och en Ola Salo-androgyn Masja i form av Mattias Lech, lite fjäderboa, Versace och kritik av dagens äldrevård.
Munshi har förlagt sin mås till ett ospecificerat nu. Dallas repriseras på tv och på julafton tittar man på Kalle Anka och äter Aladdinchoklad. En videokamera filmar det ena skeendet efter det andra och många kvällar på lantgodset såsas bort i halvfylla framför tv:n.
Roger Larssons ljussättning är mörk och lika sömnig som lantadeln hos Tjechov. Visst är det snyggt och skickligt, men det finns en vag känsla av att Munshi tagit rätt mycket intryck av Alexander Mørk-Eidem utan att ha Mørk-Eidems osannolika förmåga att förvandla det mesta till guld.
Det som ändå gör att Munshis Måsen är ett rörande party – om än lite sömnigt – är skådespelarna. Framför allt Mattias Olssons Konstantin som går från att vara en uppskruvad konstnär in spe, via sviken kärlek och skjuten mås till att bli en feberblank och sönderriven man. Olsson är värd biljetten bara han – tillsammans med Malin Morgans Medvedenko som nöjer sig med ett liv som tvåa. De flankeras av en filmstjärnesnygg Trigorin (Rafael Edholm), en helt fantastiskt bitchig Monica Stenbeck som Arkadina, Claire Wikholm som hennes halvdementa syster Sorin – lika pillerknaprande som resten av gänget och olyckligt kär i Claes Ljungmarks doktor Dorn i vit kostym, utfattig efter en golfresa.
Uppsala stadsteater utlovar, liksom Tjechov själv, 100 kilo kärlek, men det blir mest en stilla flört på avstånd vid baren.
Loading ...
