Sälteatern/Västerbottensteatern: Suburbia

FAVORITEN. Sälteatern sponsras av det lokala kraftbolaget. Det märks. Suburbia är en högenergisk föreställning. I lördags ägde Sverigepremiären rum på Västerbottensteatern i Skellefteå. Den unga frigruppen Sälteatern i Skellefteå upptäckte den amerikanska pjäsen Suburbia via en filmatisering från 1997. Uppsättningen har varit på gång i flera år men hela tiden skjutits på framtiden. Nu har den möjliggjorts genom ett samarbete med Västerbottensteatern.

Och samarbetet mellan den professionella teaterns resurser och den fria gruppens hängivenhet funkar.
   I ett drömrött skimmer gör Josse entré med sitt performancekonstverk – en del av hennes ansökan till en konstskola i New York, staden där man kan förverkliga sig själv. ”Fuck all men!” vrålar hon från betongmuren. Snabbt växlar ljuset till den småstadssvenska betongidyll med vita plastutemöbler och knallorange gunghäst som är Jens, Josses, Jims, Beas och Jögges vardagsrum. Och den strävsamma invandraren Pedjos arbetsplats.
   Just denna kväll återvänder rockstjärnan Skatan efter en spelning i hemstaden. Till ”de äkta människorna” som han själv kallar det, ”det pittoreska” som hans pr-assistent Erika uttrycker det utan att övertyga. Eller som Jim säger: ”Lukten av småstad”.
   Under natten stöts och slits de åtta karaktärerna mot och ifrån varandra, framgång värderas och dissekeras. Pseudofilosofiska frågor tas på största allvar och namedroppingen visslar om öronen.
   Det är roligt, rått utan att bli plumpt. Trots att historien hela tiden tar lågmälda men bestämda kliv mot det tragiska slutet ser man det inte förrän det dyker upp bakom hörnet.
   Suburbia balanserar på en högspänningsledning. Trots det faller spelet bara enstaka ögonblick in i gapig tomgång. Rollprestationerna varierar: de flesta helgjutna, andra inte lika exakta. Men helheten är fackmannamässigt gjuten i betong.

Malin Palmqvist