Det ska visst vara en revolution i vår. Samma kväll som jag går till Tribunalen för att bevittna den utlovade sociala sådana har Mordet på Marat – där individens frihet efter revolutionen ställs mot massans bästa – premiär på Stockholms stadsteater. Och på samma scen som jag nu befinner mig på spelas andra kvällar monologen Etnoporr, där förberedelserna för en politisk och sexuell revolution pågår.
Ja, det är faktiskt just ”på” scenen jag befinner mig, för Sören Brunes scenografi från Etnoporr lever bevisligen ett dubbelliv, genom enkel omdefiniering av vilken del som är scen och vilken som är salong. Solstolarna i svenskt konforma rader som arga Aisha vräker ner från scenen i sin föreställning utgör här i Jan Schamans dito publikens salongsfåtöljer. Det ser inbjudande och trivsamt ut att sjunka ner i en randig solstol men visar sig inge en osäkert ranglig och obekväm känsla. Precis som föreställningen.
För i Jan Schaman går på stan känner man sig verkligen både kärleksfullt omfamnad och oroande utsatt på ett intressant vis. Om jag förstått saken rätt har Vladimir Lenin med Jan Schamans och hans politiska schamanisms hjälp förflyttat sig i tid och rum och låtit sig reinkarneras som Richard Turpin. Som nu tackar publik och teaterkritiker för att ha bidragit till kampen bedriven med Tribunalen som sambandscentral, i en galenskaplig monolog ångande av filosofi, historia, komedi, postkolonialism, marxism och sexualitet.
Det är nog bara att luta sig tillbaka så gott det går i sin solstol och låta sig drabbas av fröjden att se Turpin i aktion som skådespelare. Och vilken fröjd! Oavsett om han nynnar schamanistiskt i lotusställning och puffar ut helig rök från sin cigarett, eller om han hoppar i en soffa i nätstrumpor och vit frack eller indianfjädrar – hela tiden har han hela salongen fullständigt i sin hand. Lindar oss charmigt och sliskigt om sitt lillfinger, kallar oss sexiga, och gör oss alla väldigt upprymda och väldigt osäkra på en gång, som när man tycker sig förstå allt och ingenting.
Jo, förresten det blir ju lite pjäs också. Lenin/Schaman/Turpin har lovat att framföra tre akter. Först ”Klasshatets sublimering”, en sexualfrustrerad borgare med hustru på piedestal – bokstavligen – i en satir över den borgerliga finkulturen som utlopp för undertryckt sexualitet och proletariathat. Sedan struntar han i den ospelbara akt två, ”Ironin i kapitalet”, och går direkt på den tredje, ”Kärlek under sufisten Kollontajs handfasta ledning”, som utgörs av en oändlig poetisk scenanvisning innan en knuten näve höjs i luften och allt blir rött.
LÄNKAR
Läs Nummers intervju med Richard Turpin.
Läs Jan Schamans blogg.
Loading ...
