Nio karaktärer bygger sin egen spelplan samtidigt som de tävlar om uppmärksamheten i Stop, Play, Rewind - the Monopoly Game. Foto: Mats Bäcker
Recensioner [2014-12-01]

Samhällskritiskt spel som show

Stop, Play, Rewind – The Monopoly Game
Scen: Dansens hus
Ort: Stockholm
Koreografi och idé: Fredrik ”Benke” Rydman
Ljus: Palle Palmé
Kostym: Lehna Edwall
Musik: Johan Liljedahl, Andreas Kleerup, Mando Diao, Vendela Palmgren med flera
Dansare: Markus B Almqvist, Maria Andersson, Lisa Arnold, Anton Borgström, Daniel Koivunen, Kenny Lantz, Ellen Lindblad, Anna Näsström, Fredrik Wentzel
Länk: Dansens hus


RECENSION/DANS. Fredrik ”Benke” Rydmans nya föreställning Stop, Play, Rewind – The Monopoly Game kretsar kring ett cyniskt spel där det gäller att behålla sin plats i rampljuset så länge som möjligt. Nummers Thomas Olsson har sett en förförisk samtidsdystopi där publiken uppmanas välja vem som ska få fortsätta spela.

Det samhällskritiska budskapet lyser igenom i Fredrik ”Benke” Rydmans nya och visuellt pulserande dansshow med nyskriven musik av såväl Andreas Kleerup som Mando Diao. Hanterat på ett annat sätt skulle det kunnat leda till en alltför övertydlig moralitet om karriärhets och om vikten av att finna balans i livet.

Men i Stop, Play, Rewind – The Monopoly Game bidrar det allt annat än underliggande budskapet istället till att skapa en struktur för dansarna att förhålla sig till och, ska det visa sig, försöka bryta sig ur.

Karaktärerna som varje dansare getts är hämtade från det psykologiska enneagrammet med sina nio stycken personlighetstyper. Idén att låta nio karaktärer bokstavligen bygga sin egen spelplan samtidigt som de tävlar om uppmärksamheten gör föreställningen både underhållande och ger den ett inbyggt driv som utnyttjas fullt ut. Det binder även ihop verket till en helhet som gör att man har överseende med de svackor som trots allt finns.

Dessutom leker föreställningen lika effektivt med de förföriska och lockande drivkrafterna som med de mörkare drifter som uppstår när nio karaktärer möts och börjar utmanövrera varandra för att nå så långt som möjligt.

Publiken bjuds på en show där de enskilda dansarna utifrån sina karaktärer ges stort utrymme att briljera i en lång rad solon men även tillsammans. Den punkiga individualisten Ellen Lindblads solo, i vilket hon i ett imponerande samspel med en lika precis som innovativ ljussättning skapar illusionen av att hon krossar spelplanen och med sin egen kropp som pensel sedan målar den i nya färger hör till de visuellt starkaste.

Precis som i många av de underhållningsprogram som fungerat som inspiration bjuds publiken även här in för att aktivt eller skenbart påverka spelet utgång.

När bara tre av de nio deltagarna återstår förvandlas spelet till en glättig omröstning där en av de sex utslagna dansarna ges en möjlighet att få återvända till spelet om de vinner publikens jubel.

Frågan vad vi i publiken sedan egentligen ger uttryck för när vi i tur och ordning lydigt applåderar de sex dansarna efter att de presenterat sina solon fångar den dubbelhet jag tror Fredrik ”Benke” Rydman vill komma åt i Stop, Play, Rewind – The Monopoly Game. Att den kommer att bli en publiksuccé råder det däremot ingen tvekan om.

Thomas Olsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (6 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare