På en blodröd dansmatta står två vitsminkade figurer, beigeklädda med byxor som är vinröda från knät och neråt. Benpipor roterar i munnarna. En efter en spottas de ut i de framsträckta handflatorna. Händerna skakar på ett sätt som för tankarna till grusleken ”Hur många barn ska jag få när jag blir stor?” Men benpiporna slängs ut på golvet.
– Det här jag bär på det ska ut. Man kan se det som en födelse, säger dansaren Ola Stinnerbom om inledningsscenen.
Röd dansmatta och utspottade benpipor – symbolladdat värre tänker jag, och lägger in tusen betydelser i den röda mattan.
Ola Stinnerbom är ena halvan av ett år gamla Kompani Nomad. Den andra halvan heter Jeanette Langert och är mimare. De träffades under Västanå Teaters produktion av Nils Holgersson och bestämde sig för att arbeta mer tillsammans.
– När vi jobbade med så mycket djur i Nils Holgersson kände vi att det här kan vi jobba vidare med, säger Ola Stinnerbom.
Deras första produktion Björnen – den vilda dödsdansen hade premiär för ett år sedan. Under dansbiennalen i Umeå har de urpremiär på sitt andra verk: Samiska spår som görs i samproduktion med Samiska Teatern. Liksom Björnen är den fylld av olika djur.
Dans möter mim
I Kompani Nomad möts de två konstformerna dansen och mimen.
– Det skiljer sig i hur vi går in i rollarbetet, säger Jeanette Langert.
– Vi brukar sitta och titta på varandra och alternerar med att gå upp på golvet. Till slut har vi byggt i hop ett helt nytt sätt att se på det djuret, säger Ola Stinnerbom.
Gestaltning av djuren är en ingång i arbetet, äldre samisk dans en annan. Ola Stinnerbom berättar att den äldsta nedteckningen av samisk dans är från 800–talet, den talar om en nåid som dansar sig till extas. I senare nedteckningar är perspektivet kristna ögon som tittar på hedniska riter.
Kompani Nomad betonar att den äldre samiska dansen är en inspirationskälla – de försöker inte att återskapa den:
– Rekonstruera dans det får andra göra, då dör kulturen och det är farligt, säger Jeanette Langert och Ola Stinnerbom håller med.
Jojkteorier från Strindberg
Jojken – eller tankens tillflykt som de kallar den – har också inspirerat i arbetet.
– Att jojka är detsamma som man gör när man har barn, säger Jeanette Langert och vyssar ett imaginärt barn. Jag nynnar min ensamhet.
Under tre dagar i december i fjol träffade Ola och Jeanette jojkaren Wimme Saari. De beskrev handlingen för honom och han tolkade den i sin tur. Wimme Saaris jojk har tillsammans med Magnus Stinnerboms nykomponerade musik fått utgöra en av grunderna för arbetet med föreställningen.
En annan utgångspunkt i arbetet har varit ”Erinran” – inledningsstycket till Strindbergs Ett drömspel.
– När vi läste Erinran satte det ord på en beskrivning av jojken som vi fastnade för, säger Jeanette Langert.
Drömmen utgör spelplats för föreställningen.
– Inget är rätt, inget är fel, i drömmen är allting sant, säger Ola Stinnerbom.
“Det handlar om att bli drabbad i magen”
I programmet finns en dikt som varit en inspiration till föreställningen. Men huruvida de exakta intentionerna med föreställningen går fram till publiken är inte viktigt.
– Det handlar mer om att bli drabbad i magen, säger Jeanette Langert.
Och den blodröda, betydelsefulla dansmattan då – varför valde de den?
– Därför att vi hade en röd dansmatta och den passade bra, säger Ola Stinnerbom.
Så enkelt var det.
Läs mer om Dansbiennalen i Umeå här »
Loading ...
