”Ord, ord, ord, varför alla dessa ord?” är vad som far igenom mitt huvud när jag ser Malmö stadsteaters uppsättning av Yasmina Rezas succépjäs Massakerguden (med premiär samma kväll som Teateris version.)
Samtidigt som språket är så exakt utmejslat så bidrar det till ett distansskapande. Jag känner inte med rollgestalterna på scenen. Den höga språknivå som kanske är vanlig hos övre medelklassen i Frankrike låter här på en svensk scen bara uppstyltad.
Två föräldrapar, väluppfostrade och välmående, träffas för att samtala om det slagsmål som utbrutit mellan deras 11-åriga söner, med utslagna tänder som följd. Till en början är de överens om skuldfrågan.
Men snart framträder oenigheter mellan paren, sprickor blir till klyftor som blir till avgrunder. Vardagsrummet förvandlas till en verbal sandlåda där alla kastar sand på alla.
Regissören Niclas Sandström har tagit väl vara på det komiska i föreställningen. Det haglar av menande blickar och tonfall. Tempot är skyhögt. Men jag skulle önska att där fanns tid för andhämtning också.
Bakom masker av världsförbättrare och fackboksförfattare anar man mörkare sidor som homofobi, läkemedelskandaler, alkoholism. Erik Olsson och Henry Stiglund gör bra ifrån sig på scenen. Men detta är kvinnornas föreställning.
Susanne Karlssons förmögenhetskonsult stajlad ut till sista hårstrået är kvällens lysande stjärna. Blickar, tonfall, gester – allt sitter som en smäck. Veronica Dahlström är gjuten i rollen som världsförbättraren med svajigt psyke.
Men när jag cyklar hemåt undrar jag vad Reza egentligen vill berätta med sin pjäs. Handlingen utspelar sig specifikt i en fransk miljö, och fick inte översättas till svenska förhållanden. Jag undrar varför. Är det för att vi ska skratta åt fransmännens sätt att uttrycka sig och bete sig? Jag tror inte det. De mörka stråk som anas under textmassan är för allmänmänskiga för att slarvas bort av korkade fördomar.
LÄNKAR
Nummers recension av Massakerguden på Teateri
Nummers recension av Massakerguden på Dramaten
Loading ...
