Den japanska dansformen butoh uppstod som en del av sextiotalets proteströrelse. Kanske är det därför Su-En alltid förefaller att ta in samtiden i sina verk. I vilket fall är det lätt att uppleva Soot som en reaktion på samtidens avigsidor.
I den kataklysmiska inledningen får musiken mig att tänka på det mäktiga ljudet från ett vulkanutbrott. När allt är förbränt väntar en skugglik gestalt. Likt en samtida ödesgudinna gör hon en gest med händerna som drog hon ut en osynlig tråd. Su-En är på en och samma gång magnifik och fullständigt okonstlad. Klädd i en fotsid klänning gjord av vad som ser ut som sönderrivna jutesäckar blir hon bilden av en framtid som inte längre finns.
I fonden av scenen växer Svante W Monies vackra ljuskonstverk fram som en svartvit bild av ett norrsken. Fas för fas tar bilden form tills den fyller hela fonden, varefter den långsamt bleknar bort. Föreställningens faser markeras också av Lee Berwicks liveframförda elektronmusik. Den för tankarna till ljudet som uppstår när man riktar mikrofoner ut mot universum. För varje fas genomgår gestalten på scenen en förändring som fångas upp av musiken, i sin tur förunderligt sammanvävd med rörelsen. Ett resultat av det mångåriga samarbetet mellan dansare och musiker och av att musiken framförs live.
I föreställningens suggestiva slutscen betraktar gestalten försiktigt nyfiket en ljusrektangel. Ett fönster mot en möjlig framtid? Men det som slutligen fångar dess uppmärksamhet är en märklig tingest som ser ut som en borttappad peruk. Gestaltens fascination känns som en gliring mot samtidsmänniskans förtjusning i att fascineras av meningslösa företeelser.
Soot är ett motgift mot den trivialisering och brutalisering som griper omkring sig och blir därigenom en manifestation av att butohn inte har förlorat kontakten med sina samhällskritiska rötter.
Loading ...
