Friedrich Schillers Maria Stuart har blivit en särskilt spelbar klassiker på senare år. Det kanske förvånar, eftersom ett replikburet idédrama inte stämmer så bra med samtida scenkonstestetik. Men Frida Röhl lyckas få ihop postdramatik med romantisk idealism på Smålands musik och teater. Dramat, om hur makten undviker att få blod på händerna och gör en travesti på juridiken, kan förstås ges modern tolkningsanknytning på flera sätt.
Man kan, som i programbladet på SMOT, hänvisa till Barack Obamas drönarkrigföring. Man kan också associera till diverse pseudodemokratiska motiveringar till statliga övergrepp på senaste tid: ”lagen blir ett redskap för förtryck”. Röhls uppsättning fokuserar på språket, mycket tack vare Magnus Lindmans lättflytande nyöversättning. Skådespelarna talar dialekt, Hanna Schöns kaxiga Hannah Kennedy pratar västgötska, Mattias Lithners otålige Burleigh pratar skånska, och så vidare.
Vera Veljovic (Maria Stuart) säger några repliker på sydslaviska. Rollfiguren är ju Främlingen, ur det protestantiska Englands synvinkel. Sanna Ingermaa Nilssons energiskt nyckfulla drottning Elizabeth pratar däremot som en rikslikare, en nationsbyggare. Föreställningen är imponerande visuell: smart trimmad, välmotiverad, skarpt accentuerad, med en rad välfungerande grepp. Som att skådespelare utan replik rör sig i fonden: mimande militäriska marschsteg, eller kampsportsrörelser.
Allt föregriper senare handlingar. Realtidsvideon fokuserar på militaristiska stövlar. Mest visuellt anslående blir det i andra akten, när hela ensemblen sitter i glasburar: individuella fängelseceller som likt hissar åker upp under taket eller ner under scengolvet. Även här illustreras texten: ”den avgrundsklyfta som öppnas under mig”.
Ljudlandskapet återger fängelseportar som stängs, rösterna i myggmikrofonerna får ekoeffekt, som i ett fängelse eller en katedral. Men teamet har inte bara satsat på sinnesillusioner, utan också på att bryta dem. Den olycklige Davison (Åsa Arhammar) gör entré ute i bänkraderna, och uttrycker förhoppningar om att publiken ska stanna kvar under applådtacket. Mer sceniskt effektivt är det att det laddade mötet mellan drottningarna också spelas i bänkraderna.
Mindre lyckat är det att låta en känd Jönköpingsbo – en ny för varje föreställning – framföra ”folkets” åsikt till Elizabeth. Det är onekligen löjligt när teatern applåderar publiken.
Loading ...
