Samtidigt i Dalarna är det senaste tillskottet enligt ovanstående påstådda genre. Anders Duus turnéaktuella Allt ska bort, om ett arbetarkollektiv som gör uppror mot ledningen, ett annat.
Gertrud Larssons & Åsa Lindholms pjäs om Dalarna bygger på intervjuer och samtal med lokalbefolkningen. Till det har regissören Öllegård Goulos tillfogat Strindbergs Ett Drömspel. Det är ett sinnrikt grepp som får oss i publiken att associera till mer än exakt det vi ser på scenen och därmed förvandla det till allmängiltiga frågor.
Föreställningen inleds med en metascen, ett spel i spelet. Det ska gås på teater, om än motvilligt. I fonden rullar en textmaskin med citat av lokala politiker i stil med ”det är osannolikt att något som är ett fritidsintresse för många kan vara ett arbete för andra”, vilket vittnar om att det stundom har blåst ganska rejält kring Dalateatern i Falun.
Sedan följer ett antal tablåer. Vi får bland annat möta självaste Falun i form av den så kallade träjungfrun, flyktingfamiljen som söker asyl, det unga paret som är ofrivilligt barnlöst på grund av stress och några gamla anställda på SSAB som ska infogas i ett nytänkande baserat på verbala floskler som ”platt organisation” och ”Teambuilding”. Och så två Strindbergsfigurer från Ett drömspel som likt grå skuggfigurer från det förflutna påminner oss om att det nog fortfarande ”är synd om människan” – på ungefär samma grunder som för 100 år sedan.
Komedi med djup
En av de mer gripande scenerna är den med den asylsökande familjen vars son inte orkar längre. Liksom i de övriga scenerna har Öllegård Goulos här lekt med våra visuella fördomar genom att låta flyktingfamiljen skenbart vara en vanlig svennefamilj: blågula träningsoveraller, fotbollsmatcher, köttbullar och potatismos. På samma sätt som Ali spelas av ljushyade Martin Sundbom och teaterns tekniker av en tjej (teaterhögskolepraktikanten Eleanora DeLoughery Nordin), en Elvis-look-a-like-kille som svärmar för 50-talet. Så lätt förvrider Goulos ögats lins så allt blir upplyst uppenbart: våra förutfattade meningar om sakernas tillstånd, små subtila detaljer i vardagen.
Oavsett djupare bottnar, är Samtidigt i Dalarna framför allt en underhållande samtidssatir som till mycket bärs upp av den fantastiskt samspelta och tajta ensemblen som friktionslöst glider in och ut genom roller och identiteter. Med det klassiska hembageriet som scenens scenografiska nav, ser vi exempelvis Ulla Tylén, mest känd från Byteatern i Kalmar, gå från gammal gubbe på SSAB med tio barnbarn till att bokstavligen fysiskt gestalta Falujungfrun i all sin styltiga konservatism. På samma sätt lyckas Martin Sundbom (en av de i ensemblen som faktiskt är bördig från trakten) vara trovärdig både som neurotisk arbetsnarkoman och kulturtant med obligatorisk konstnärssjal.
I Samtidigt i Dalarna hittar alla något att känna igen sig i eller skratta åt. Men det är uppenbart att alla skrattar åt olika saker premiärkvällen när hälften av publiken består av Dalmasar/kullor och hälften av tillresta 08:or. Vi sistnämnda missar med all säkerhet sublima detaljer som bara är en blinkning på scenen.
Men det räcker för att Dalateatern kan räkna med fulla salonger ett bra tag fram över.
Loading ...
