Samvetet ringer på

På ytan kan detta tyckas vara en tvättäkta brittiskt deckare. En ung flickas död, en mystiskt uppdykande kommissarie, en överklassfamilj och så är alla så där trevligt brittiskt artiga. Men samtidigt är det ett starkt familjedrama med ett politiskt budskap.
   Den utspelar sig omkring 1912, i en tid då de sociala samhällsklyftorna var enorma. De rika ser ljust på framtiden medan de mindre bemedlade försöker överleva dagen och förlita sig på välgörenhetsorganisationernas nyckfulla tjänstvillighet. Platsen är matsalen hos familjen Birling.

Fabriksdirektören Arthur Birling har just hållit ett hyllningstal till dottern Sheila vars förlovning med aristokraten Gerald Croft precis har gått av stapeln. Med vid bordet sitter också sonen Eric och modern Sybil. Plötsligt ringer en kommissarie Goole på dörren, och meddelar att en ung gravid arbetarflicka är död och att samtliga i rummet ska förhöras.
   Är han en verklig polis? Namnet – som betyder spöke – antyder att samvetet nu kliver in i familjens innersta rum. För ganska snart brottas samtliga familjemedlemmar med sina samveten. Det visar sig att alla har haft med flickan att göra och indirekt orsakat hennes död genom sina egoistiska handlingar.
 
Skådespelarna är alla lysande och har ett bra driv i sina vackert utmejslade karaktärer. Tom Ahlsell bökar och skrävlar runt som familjefadern helt utan känslor för den döda flickan, Mattias Linderoths försupne son kämpar hårt mot sin fars auktoritet medan Peder Holms Gerald viftar fint på svansen inför sin svärfar. Li Brådhes Sybil ger mig kalla kårar men Sanna Turessons Sheila är den familjemedlem som växer mest som människa: från odräglig överklassflicka till medmänniska. Fredrik Gunnarssons kommissarie är vänlig och tålmodigt väntande med vargagrinet ständigt lurande.

Marie Parker Shaws regi har skapat en tät stämning som gör att jag inte släpper scenen med blicken för en enda sekund. Det är spännande och engagerande, och även om jag skrattar många gånger åt alla de statements familjemedlemmarna kläcker ur sig så fastnar skrattet ofta halvvägs. På vägen hem går hjärnan på högvarv och samvetet drabbar också mig: även jag är en Birling ibland.