Pappa har inte tid, mamma har inte tid – men Zackarina har! Hon vill kasta sig ut i den allsmäktiga leken. Testa gränser. Fråga och fundera över livet: Var fanns jag innan jag var jag? Vad lurar i mörka natten? Vad är här och vad är där? Vad är stort och vad är litet? Och jämfört med vaddå?
Låtsaskompisen Sandvargen som hon gräver upp ur sanden får hjälpa till med växandet. Han som äger speciella krafter, kan se med poetens klarsyn och ”äta solsken och månsken” och som förstår att blåa märken är nåt man får när man gör farliga saker – medaljer helt enkelt.
Det finns ett magiskt ”tänkeri” och språkligt utforskande hos Åsa Lind och första boken om Zackarina som Olle Törnqvists dramatisering inte helt lyckas fånga. Men värmen finns där och tas väl tillvara av regissören Hans Wigren. Det okonstlade tilltalet känns igen. Rörligheten har pejl på läget – Kyri Sjömans Zackarina är lekfullt allsmäktig och på pricken ljuvligt rolig! Utan att för ett ögonblick tappa respekten inför barnet (inom oss alla).
Den godsinta Sandvargen, som Liselott Lindeborg gör till en ganska skrovlig och vemodig filosof som då och då släpper loss i uppsluppen sandvargsvals. Trygghetens omedelbara närhet hos Snäll-pappan (släkt med Alfons Åbergs?) och Bråttom-mamman, Christian Zell och Marika Strand. Allt detta i god Sandvargsanda – med musikanten Lars-Olof Ohlssons rytmiska påhitt därtill.
Östgötateaterns uppsättning av Sandvargen räcker en stor och vänlig tass åt publiken. Klovis riktigt underbart.
Loading ...
