Under de senaste åren har koreografen Anne Teresa De Keersmaeker experimenterat med relationen mellan musik och dans i sina verk. I The song blir de sparsamt förekommande musikaliska inslagen väl avgränsade enheter, lika självständiga som de koreografiska avsnitten.
Även då dansaren Eleanor Bauer skenbart improviserar fram ljud (skapade av ljuddesignern Céline Bernard) med hjälp av till exempel en sko, får musiken – genom att den framförs av en dansare som interagerar med en annan dansare – en mer självständig position.
Koreografin i The song har en improvisatoriskt fragmentarisk form vilket dock inte kan dölja att den sammanhållande idén är lika stark som någonsin. I programtexten talas om fåglar och det är lätt att associera de nio männens tempofyllda luftiga dans till en fågelflocks infallsstyrda rörelsemönster.
Men det är inget anonymt kollektiv, tack vare skicklighet och närvaro samt ett subtilt samspel framstår de som unika individer – som också livar upp verket med en finstämd humor.
De Keersmaeker skapar skickligt stor komplexitet genom en långt driven enkelhet. Den raffinerade enkelheten stimulerar betraktaren att bli mer känslig för detaljer och därmed mer närvarande i nuet.
Det är också imponerande att se hur hon förmår spänningssätta närmast banala grepp, som den stora metallfolien som viktlös svävar i det avskalade scenrummet eller den ensamma strålkastaren som i verkets avslutning tecknar en linje av ljus tvärs igenom scen och salong.
I The song ger De Keersmaeker sin publik en möjlighet att koppla loss från nuets hysteriska flöde och finna ro under de två timmar verket varar. Inte så konstigt att man inte vill att det ska ta slut …
Loading ...
