Sanning och konsekvens på Borås stadsteater

Sanning och konsekvens är egentligen inget givet pjäsval. Stycket tillhör Noréns så kallade ”döda dramer” och skrevs 1989, då muren fallit. Ideologierna hade precis dödförklarats, cash var kung.
    Tidsandan gör sig oavbrutet påmind i texten. De fyra karaktärerna har blivit rejält kantstötta av det ultramaterialistiska samhället, saknar självinsikt och kontakt med känslolivet, stöter som biljardbollar mot varandra när de försöker provocera varandra till reaktion.
    Noréns text är till på köpet ovanligt intensiv till och med för att vara Norén. Här biter en karaktär huvudet av en undulat, en annan piskar sin fru, en tredje utsätter sin svåger för sexuella övergrepp.Det är, med andra ord, lätt att segla vilse.
    Och kanske målar regissör Göran Parkrud med lite väl bred pensel i pjäsens första akt, som vore han rädd för att låta minsta subtilt komiska replik passera obemärkt. Emellanåt slår det nära nog över i fars när Gunilla Rydholm Erikssons Elisabeth spyr ur sig elakheter med hela kroppen.
    Men när det väl lyckas – ja då är det något stort som händer på stadsteaterns lilla scen. Lennart Eriksson visar prov på intelligent skådespelarkonst när han finner sårbarheten i sin ärkeskit Michael och Sven-Olof Jansson gör en av sina finaste prestationer någonsin som den grå lärarråttan Harry. Då den sistnämnde lågmält framför sin hjärtskärande slutmonolog kan jag svära på att jag hör hela publiken kippa efter andan.