Som dramatiker är Christina Ouzounidis en språkjonglör. Det vilar något Kristina Lugnskt över hennes välformulerade perspektivförskjutningar, som nästan omärkligt och utan åthävor smyger sin in i texterna hon skriver. I Fåglar förklarar Andreas Kundlers barägare varför han inte tar semester med den resignerade repliken ”Äh, vad fan, man har ju sig själv med sig ”. I samma pjäs redogör Sandra Huldt med uppriktig förtjusning för hur kläderna behöver kroppens linjer och knotor för att fungera. Och det står fullkomligt klart att ”Rädslan för döden är åldringars starkaste drivkraft.” Medan ”utvecklingen är deras främsta fiender.”
När Meta Velander inte agerar langarmormor i däckgungan levererar hon sådana repliker med hela sin klangbotten av erfarenhet. En stund närstuderar jag bara henne. Hon är fenomenal på scenen; i sitt lyssnande, i sitt varande, i sin absoluta genomsynlighet. Hon är ett koncentrat av scenisk närvaro.
I samma liga spelar Sten Ljunggren, men över huvud taget präglas skådespeleriet i Fåglar, trots karaktärernas påtagliga anonymitet, av en renhet och rakhet. Sandra Huldts Flicka och Daniel Nyströms yngling får lite större plats än de andra med sina existentiella funderingar.
Regimässigt har Ouzounidis symbolladdat sitt drama. Och det med lite av varje. Bokmärkesänglar, en scenisk pastisch på Leonardo da Vincis Nattvarden och i fonden ett par väldiga stenblock, som skulle kunna vara den grekiska segergudinnan Nikes vingar.
Det är också i den grekiska mytologin Fåglarna gräver efter sitt tematiska stoff. Kundler är ägare till neonskyltsprydda Olympens bar, tummelplatsen för de fragmentariska och ofullständiga öden som dramats karaktärer har att ta itu med.
Huldts naivistiskt tolkade flicka kastar förgiftade brödsmulor till fåglarna. Brottstycken av historier berättas, vi snappar upp smakprov, men snuvas på den fullständiga menyn. Den ödesmättade stämningen förstärks av Katarina Nuttalls musik, som delar in dramat i tablåer.
I den arkaiska myllan gräver Ouzounidis efter essensen i människan, slitna som vi är av moraliska dilemman, i en balansgång mellan egna viljor och begär versus hänsyn och omsorg med andra. I Fåglar resulterar denna slitning ofta i övervåld.
Ouzounidis gör det inte lätt för sin betraktare. Hon ruvar hemlighetsfullt på sina undertexter, ger inga universalnycklar. Men hon är en säregen röst i Teatersverige, tidigare manifesterad i bland annat Lagarna, Historien lyder, Agamemnons förbannelse samt Vit rik och fri. Det är en röst vi inte vill vara utan.
Loading ...
