En blandning av handikapp och briljans. Så beskrivs Kim Peek i dokumentären The Real Rainman från 2006. Världens mest berömda ”savant” och inspirationskälla till 80-talsklassikern Rain Man med Tom Cruise och Dustin Hoffman som bröderna Charlie och Raymond Babbitt. Tack vare filmen fick den levande sökmotorn Peek ett rikare socialt liv, och publiken en större acceptans för personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, de ”sära”.
I dessa bokstavsdiagnosernas tid kan man fundera över vad emotionellt och socialt handikapp egentligen innebär. Ligger inte den väloljade lyxbilsförsäljaren Charlie, i Jonas Karlssons skrupelfria och otillfredsställda gestalt, närmare sin bekräftat autistiske bror Raymond (Robert Gustafsson) än han skulle vilja erkänna?
Snuvad på arvet efter sin far — med endast några rosenbuskar och en gammal Buick på sin lott — ”kidnappar” Charlie sin äldre bror och förmånstagaren till alla miljonerna. På resan från hispan konfronteras han med, och provoceras av Raymonds tvångsmässiga rabblande av Seinfeldsketcher, hans rädsla för att bli ”boklös”, och hans vägran att flyga med något bolag som inte kan uppvisa en fläckfri olycksstatistik.
Förutom en projicerad åktur genom Las Vegas blir det som sagt inte så mycket åka av. Zofi Nilssons kromade scenografi med pastelliga 80-talsvibbar förvandlas geschwint till flygplatsdiner, motell och casino i den imaginära resan mellan Cincinnati och LA.
Dan Gordons manusbearbetning är inte särskilt väl anpassad till scenen utan andas illustrerad förlaga istället för självständigt dramatiskt uttryck. Karlsson kämpar hårt, pendlande mellan kränkt, falskt ödmjuk och slutligen uppriktigt empatisk. Gustafsson, med otaliga gubbar under huden, kanske också en personlig liten rainman, slår bokstavligen knut på sig själv som Raymond med alla sina tvångshandlingar och sociala låsningar blottlagda.
Trots deras oklanderliga agerande uteblir den dynamik, dramatik och energi som är teatersalongens livselixir. Finlir och små gester som filmmediet förmår uppfatta, drunknar i det spatiösa scenrummet. Liksom de övriga i ensemblen, alla välrenommerade skådespelare, som reduceras till staffagefigurer.
Det finns absolut några gripande scener. Som när de rekapitulerar sina barndomsminnen, när Charlie lär Raymond att dansa eller tar honom i försvar mot en läkare som pressar honom att ta ställning var han vill bo, när val inte ens finns i hans begreppsvärld.
Men föreställningen tenderar att bli väl behagsjuk i sin iver att locka till skratt. Å andra sidan är det förmodligen precis det som de femtiotusen som redan förköpt biljetter förväntar sig?
Loading ...
