Sara Giese skulle kunna beskrivas som den begåvade kvinnliga regissören som tar sig an det äldre manliga geniets nya manus. Sådant väcker frågor, men Giese konstaterar lugnt att hon känner samma respekt för alla dramatiker. Könspolariserande teorier om konstnärskap och karriär punkterar hon diplomatiskt. Hon vill hellre prata om tystnad och allmänmänsklighet.
På lördag har Lars Noréns Om kärlek världspremiär på Dramaten, och du är regissör. Hur känns det?
– Ganska lugnt, faktiskt. Jag känner att jag har pjäsen där jag tänkte mig den.
Så det är inte nervöst att vara först med att uttolka en person som brukar betraktas som geni?
– Alltså, idén om Norén kan ju göra en nervös för att man får mångas ögon på sig. Men för mig är det alltid en ära att bli tillfrågad. Det är lika stort om det gäller Maria Sveland, Jonas Hassen Khemiri eller Malin Axelsson. Och att det är nyskrivet tycker jag är det absolut roligaste – jag har nästan bara gjort urpremiärer.
Du är 35 år och skulle kunna beskrivas som ung, kvinnlig regissör som tar sig an ett verk av en äldre, geniförklarad man. Vad säger du om det?
– Norén är ju en gammal tonårsidol, så det är klart att det väger tungt. Men det är inget jag funderar så mycket på.
Vad är utmärkande för manuset?
– Det är som en sorts partitur. Jag tror det är 236 tystnader är inskrivna i manus, alltså inte pauser utan riktiga, tysta partier. Det hela kretsar mycket kring vad människor inte pratar om.
Det låter som verkligheten.
– Ja, han rör sig i verkligheten, Norén.
Vad är det de inte pratar om, då?
– Rädslan för att bli övergiven, skulle jag sammanfatta det som.
Hur ser den rädslan ut?
– Karaktärerna befinner sig ju i en familjebildande livsfas, då kärleken verkligen sätts på prov. Deras rädsla är såklart kopplad till det.
Finns det en röd tråd mellan Om Kärlek och Bitterfittan som du regisserade på Uppsala stadsteater? Den pjäsen handlar ju också om familjebildning och relationsproblem.
– Absolut. Men medan Bitterfittan formulerar jämställdhetsproblem och är uttalat politisk, så är Noréns karaktärer är inte så könstypiska. Där handlar det inte om att fördela ansvar, utan om förmågan att kommunicera. Och om hur dum, rädd och tafatt man kan bli inför kärleken.
Berätta om ensemblen och repetitionerna!
– Det är verkligen en engagerad ensemble som har kommit med kreativa lösningar. Vi har jobbat i en väldig harmoni och hittat rätt i den värld vi har skapat.
Annars hade man kunnat tro att repetitionerna frestar på, just för att pjäsen handlar om känslor och relationer?
– Så kan det säkert bli, men detta handlar inte om mysterier utan om något allmänmänskligt. Alla vet ju vads kärlek är.
FAKTA
Lars Noréns Om kärlek har världspremiär på Dramaten i Stockholm lördag 23 januari. Sara Giese regisserar skådespelarna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson och Magnus Roosmann. I samband med matinéföreställningarna erbjuder Dramaten barnpassning med teaterlek för barn mellan sex och nio år.
Loading ...
