Carola och jag är Sara Lindhs föreställning om sitt eget liv och sin relation till Gud och hans representant på jorden – Carola Häggkvist. Sara Lindh växte upp i ett religiöst hem i Norrland innan hennes familj flyttade till Stockholm och blev Guds avfällingar.
Vad är det här för en föreställning?
– Det är en enmansföreställning. Jag har skrivit den själv, byggt på mitt liv.
Hur kom du på idén till pjäsen?
– Jag mådde inte så bra under en period och kände att jag var tvungen att sätta ord på saker. Framför allt ville jag ta reda på var känslan att aldrig räcka till kom ifrån. Jag satte igång att skriva en massa, utan en tanke på att det skulle bli en pjäs. När jag läste upp det för min man började han skratta. Det är så många absurda situationer i texten och jag upptäckte att jag kunde skratta åt mig själv. Jag hade sökt upp smärtpunkterna i mitt liv och det visade sig att det hade blivit en befrielse.
Det låter mycket självutlämnande?
– Ja, men jag har vågat mycket tack vare regissören Jonna Nordenskiöld som jag har stort förtroende för. Först var jag tveksam: ska jag spela mig själv? Det går ju inte. Men så hittade vi en form där det är förhöjt och lite tillskruvat. Jag skruvar mig själv för att hitta känslan, kan man säga.
Tror du att andra kan känna igen sig i föreställningen?
– Jag har redan spelat den för gymnasieungdomar och de kände igen sig. De skrattade mycket och några grät också. Det handlar om att bli vuxen, att ta ansvaret för sitt liv och inte lägga det på andra. För min del handlade det om att säga upp bekantskapen med Gud. Jag har alltid sträckt mig uppåt för att få kraft, men mina samtal med Gud har blivit till alltmer krampaktiga böner om hjälp. Det har hindrat mig från att växa. För andra kan det handla om samhället, eller annat som man skyller på för att inte ta ansvar. Istället för att försöka hämta kraft utifrån har jag nu vänt mig inåt för att se mig själv och acceptera det som finns där.
En som inte har sagt upp bekantskapen med Gud är Carola, hur hamnade hon i föreställningen?
– Carola är en symbol för mig som jag har en viss hatkärlek till. Vi är årskamrater, men hon har alltid varit steget före. Hon är ”larger than life”, själv har jag snarare förminskat mig.
Skulle du säga att det är dåligt för barn att växa upp i religiösa hem?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag kan bara berätta min historia, inte skriva någon annan på näsan. Jag vill inte kritisera mina släktingar, det har att göra mycket med vem man är som person. Däremot tror jag att det är omöjligt att växa i en miljö där man inte får ifrågasätta.
Hur kommer det sig att det är så mycket teater som handlar om religion just nu?
– Det är ju aktuellt i hela världen, med kriget i Irak och George Bushs fanatiska religiositet. Och Barack Obama har blivit en sorts modern kristusgestalt som ska rädda världen. Man blir ju livrädd för hur han ska klara de förväntningarna. Jag var inte riktig beredd på att min pjäs skulle få så enormt mycket uppmärksamhet som den redan har fått. Kanske har vi i Sverige mera kvar av vårt religiösa arv än vi tror.
FAKTA
Carola och jag spelas på Teater Giljotin i Stockholm, i samarbete med nätverket Limbo, med urpremiär den 30 januari.
Läs mer om religionen på teatern i Nummers temaspaning.
Loading ...
