Krig är en löptur över Västerbron i regnet, en sjukdomsdiagnos i sviterna av för många plöjda livsstilsmagasin, en mitt-i-livet-pjäs om relationen som dystopi och krigszon.
Danska dramatikern Kamilla Wargo Breklings pjäs har vuxit fram i nära samarbete med skådespelarna och har undertiteln En föreställning om kärlek. Pjäsen är den första i en trilogi, där följande delar heter Förlåt (om kvinnors liv och tankar) och Piss – en föreställning om män (om mäns liv och tankar). I Krig kommer alla till tals, det vill säga alla medelålders 30-40-nåntingåringar, som bor vitt och fint i innerstaden och lever i ett heterosexuellt parförhållande med barn och hyfsat med pengar.
De fyra på scenen är representanter för nämnda grupp, liksom förstås många i publiken. I en pjäs som bygger på igenkänning och fungerar som den såriga sorgens skrattspegel, ligger förstås en del av poängen däri. För visst är det både skönt och vederkvickande att förstå att gräl orsakade av smutstvätt, självhävdelse och sexproblem äger rum i mer eller mindre varje våning med öppen planlösning och 60-talsvintage mixat med sekelskiftesdetaljer?
Krig utspelar sig på en sparsamt möblerad scen med tänt salongsljus, under vilket tvåsamhetens gissel obarmhärtigt avslöjas i olika konstellationer. Resultatet är en dödsdans i klass med August Strindberg. I texten är möblerna och de mer eller mindre uppenbara metaforerna desto fler. Travar av kontorsstolar fungerar som tillhygge och symboler för en möbleringshysteri, där varje möbel laddas med variga infektioner i samma takt som rollkaraktärerna laddas med frustration.
Ann-Sofie Rase släpper gång på gång fram raseriet genom sin behärskade yta, Helena af Sandeberg blottar det fula under sitt femme fatale-fodral, Björn Bengtsson övertygar i sin framställning av relationen som egotripp och Jörgen Thorsson leker lätt fram sin spexigt ansvarslöse drömmare, som envist hävdar rätten till sina egna primitiva behov. De fyra står över huvud taget för en hudlös och skickligt samspelad skådespeleriuppvisning.
Skarpsynta iakttagelser förvandlas till illustrativ situationskomik, teatersportigt tema med variationer gestaltas med koreograferade gräl och fyrstämmig körsång av vardagsljud. Krig på Stockholms stadsteater blir på detta sätt en lika rolig, uppfriskande som relevant uppgörelse med oss själva.
Loading ...
