Carina Rydberg är riktigt bra på mörker. Hon skildrar familjetragedier, sjuka hemligheter och maktmissbruk utan att det blir vare sig snaskigt eller ängsligt. Romanen Den som vässar vargars tänder är en av mina favoriter i sin genre. Obeveklig, konkret och komplex.
När Stadsteatern i Göteborg beställer en pjäs av Rydberg, tar hon upp den svarta relationstråden.
I Satanisterna står ett medelålders par och deras vuxne son i centrum. Sonen träffar en ung och skör kvinna vars blotta uppenbarelse får alla tre att tappa masken, undan för undan. En otäck historia träder fram. Rättare sagt – den skakas fram. Pjäsens kronologi är sönderhackad på ett sätt som mest irriterar. Inte för att det skulle vara svårt att hänga med bara för att slutscenen kommer nästan genast, utan för att röran helt enkelt inte tillför mycket mer än ett jaha.
Satanisterna känns som en roman som förlorat en dimension på vägen. Detaljer, tankemönster och beskrivningar hänger i luften. Jag hade velat komma till klarhet, som med Rydbergs prosa där det laddade tonar fram och kläs av in på benet.
Men Satanisterna är en avskalad, poetisk och stiliserad sak som låter publiken fylla i mycket själv. Vad titeln anspelar på får vi till exempel inte veta, annat än översiktligt.
Skådespelarnas rörelsemönster är hårt koreograferat. Armarna längs kroppen, stela ryggar och tomma blickar i fjärran. Då och då möts blick och kropp, men normaltillståndet är det ensamma, isolerade. Det koreografiska elementet framhäver dialogen och ger en särart och en puls till verket. Det gränsar då och då till dansteater.
Den strama koreografin och den stålgrå inredningen kontrasterar vid ett par tillfällen mot ett vackert ljus, surrande insekter och klingande vind. Grönt och skönt, men snart försurat. Det fruktansvärda lurar bortom den bastanta trädgårdshäcken. Symboliken i att bara visa ben framför en grönskande häck är också snygg. Men trots att jag brukar gilla teater som nuddar vid dans, så räcker inte detta.
Därmed inte sagt att Carina Rydberg borde återgå till romanformen. Det vore tvärtom spännande med en pjäs som språkligt och strukturellt låg lite närmare hennes prosa.
Loading ...
