”Ta gärna bilder på buren med era mobiltelefoner! Hashtagen i sociala medier är #lesbiskhona.” En entusiastisk guide visar oss museets senaste förvärv till samlingarna. Besökarna fnissar men de två kvinnorna i glasburen blänger surt tillbaka, hopkrupna på golvet iförda hudfärgade kroppsstrumpor.
Musik- och teatermuseet i Stockholm bevarar och tillgängliggör föremål och musikinstrument för att levandegöra musikens, teaterns och dansens kulturarv. Och till de cirka 50 000 objekten i samlingarna, uppbyggda under 100 år, har museet nu alltså lagt två lesbiska honor.
Med stolt naturprogramsröst gör Stefan Skärlund – försedd med headset och, i fall det skulle behövas, ett dubbelkoppel att fjättra honorna med – publiken uppmärksam på objektens olika exotiska mönster och beteenden. De kan faktiskt sjunga och dansa (Efva Attlings ”Två av oss” på tamburin och claves) utöver att vara alldeles … alldeles normala? Rentav tråkiga.
Den här guidningen är den första delen i den teaterkväll av två enaktare, Zoo och Kannibalsyndromet, som just nu ges på museet, av den fria scenkonstgruppen Teateretablissemanget. Det är två situationsbaserade kortpjäser med satiriska budskap och mycket publikkontakt.
Ramhandlingen för Zoo är utställningen av de två kvinnorna, vilket anspelar på freak shows och forna tiders exotiserande av det annorlunda, normbrytande. Eller handlar det bara om forna tider, förresten? Jag känner igen och upplever själv det obehagliga i min egen stirrande blick, vill slå ner den. Men inom denna ram utspelar sig också ett litet relationsdrama: kärlek, missförstånd, uppbrott, försoning. Här finns parrelationens både instängdhet och möjlighet, fint illustrerat av Klara Bendz och Helena Sandström.
Dramatikern och regissören Gertrud Larsson är ofta uppfriskande drastisk i sina verklighetsspeglande, lätt absurda och svart komiska uppsättningar. Så även här, det är roligt och liksom löjligt på ett sätt som listigt drar in åskådaren. Vi blir alla självmedvetna och lagom utsatt engagerade, till exempel genom våra påklistrade namnlappar (en medveten pulshöjare för interaktivitetsrädda).
Andra akten blir dock alltför långdragen och övertydlig, hur söt Skärlund än är som den varmt inbjudande Margareta i tofsar och andligt fladdrande kjolar. Kannibalsyndromet utgörs av ett självhjälpsmöte där uppmaningarna till avhållsamhet och utdrivningen av homosexualiteten inte riktigt går som det är tänkt: två av de manliga deltagarna (Bendz och Sandström) visar uppenbara tecken på återfall och Margareta själv förlorar sig i en orgastisk sexfantasi.
Loading ...
