Scaffold Fucking på Performancefestivalen

Att Scaffold Fucking (översatt till ”byggnadställningsknull”) kommer att provocera är givet. Frågan är hur ämnet är menat att penetreras. Henrik Vestergaard Pedersen äntrar podiet iförd cowboyhatt och skinnbyxor, med nedvikbar gylf. En blid machoman som kan rida på både stål och metall. Vi vittnen vrider oss, farligt placerade nära den i miniatyr uppställda byggnadsställningen. Ska vi få se hard lovemaking live?
   Men Vestergaard Pedersen vet hur vi ska tas, och spelar ut oss mot våra förväntningar. Han håller ett städat föredrag, om hur åtrån till metall väcktes efter att han som barn blivit klippt i fingret av en sax under ett julpyssel. Fortsättningen på hans livshistoria, ett frenetiskt juckande med vaselinsmorda stålrör, får vi se i ”dokumentärt” filmformat – som en sorts b-porrfilm. Det hela är så sjukt, och samtidigt så dumt, att flabbet puttrar på genom hela bekännelsen. ”I’m no longer an artist. I’m a piece of art” förkunnar speakerrösten i en hemsnickrad bildsnutt. Smått ironiskt får man hoppas.
   Vestergaard Pedersen vill utmana ideal, och gäckar dagens normsamhälle. Att tända på plast tycks vara ok, men plåt? Redovisningen tar en nervkittlande u-sväng när artisten ställer sig spritt språngande framför föremålet för sin passion – vilket han visserligen vänder ryggen eftersom ”det bara är teaterrekvisita, omöjlig att upphetsas av”.
   Sektionen avslutas med en närbild av hans anal, och en ingående publikvisualisering av ett samlag. Där domnar underhållningen. Jag blir påtvingad att dela hans lust. Gränsen mellan provokation, övertramp och övergrepp är hårfin. Att trotsa ideal, utan att trotsa integriteten, kräver både artisten och publiken på järnbalkad stålsättning.