Scandinavia on Stage

Under veckoslutet 19-20 april deltog jag i seminariet Scandinavia on Stage i New York. Initiativtagare och drivande kraft bakom det här seminariet var Irene Krarup på det danska generalkonsulatet. Men även de övriga fyra ländernas generalkonsulat ställde mangrant upp.
   Samordnare på den svenska sidan var Claes Jernaeus och Kjersti Board. Den svenska delegationen bestod av de tre dramatikerna Mattias Andersson, Sofia Fredén och Niklas Rådström samt av Margareta Sörenson (teaterrecensent Expressen), Staffan Valdemar Holm (regissör) Georg Malvius (regissör) och Berit Gullberg (förläggare).
   Seminariet ägde rum i det nyligen invigda Skandinaviska kulturhuset Scandinavia House på flotta Park Avenue mitt på Manhattan – inte långt från Broadways förföriskt blinkande ljus.

Många kontakter knöts
Drygt två hundra nyfikna teaterarbetare från hela USA hade samlats för att höra hur Danmark, Sverige, Finland, Norge och Island ser på sin egen och varandras samtidsdramatik.
   Ingen av de nordiska deltagarna jag talade med under de två intensiva dagar som seminariet varande, trodde på allvar att mötet skulle resultera i en hausse för nordisk dramatik i USA. Däremot utgjorde mötet ett gyllene tillfälle att knyta inter-skandinaviska kontakter. Paradoxalt nog krävdes det en resa till New York för att få ett sådant möte till stånd: ett möte, som utan vidare hade kunnat ske på hemmaplan. Hundratals visitkort bytte dock ägare under seminariet och de flesta hamnade i amerikanarnas fickor. Så vem vet – kanske kommer faktiskt fler nordiska dramatiker att sättas upp i USA under de närmsta åren.

Dålig kunskap om Skandinavien
Under presskonferensen dagen före seminariet samlade Irene Krarup de nordiska delegaterna för ett samtal. Hon ville försöka få oss att förstå att ungefär 50% av de amerikanare som skulle gästa seminariet inte vet var respektive nordiskt land är beläget på kartan. Att 25% i bästa fall känner till Strindberg, Ibsen och Bergman, men inte har en aning om att en svensk knappast förstår ett ord av finska eller isländska. Och att resterande 25% är mer insatta – även om det inte nödvändigtvis betyder att de vet vem Lars Norén är.
   Efter en reading av Lars Noréns pjäs Rumäner på The Actors Studio – i en översättning av Marita Lindholm-Gochman – hörde jag också hur teaterintresserade svensk-amerikaner på klingande svenska frågade varandra om de någon gång tidigare hade hört talas om dramatikern. Först då gick det på allvar upp för mig hur väsensskilda de nordiska och amerikanska teaterkulturerna faktiskt är.

Paljetter och benspark dominerar
När Staffan Valdemar Holm under en paneldebatt förklarade att svenska institutionsteatrar till 80% är finansierade med skattemedel gick det ett sus genom publiken. Amerikansk teater har inget sådant stödsystem.
   Den amerikanske journalisten Stan Schwartz förklarade – medan vi satt och drack norsk linjerullad snaps på den svensk-amerikanska restaurangen Aquavit – att teaterkulturen inte är en del av den ”amerikanska själen”. Det finns heller ingen amerikansk talteatertradition att tala om – åtminstone inte som den vi har i Sverige. Eftersom teaterkulturen måste vara självfinansierande till ungefär 98% så är det musikalteater med paljetter och benspark som är det förhärskande teateruttrycket.
   Talteatern lever i New York en tynande tillvaro off-off-Broadway. ”I Sverige”, argumenterade Stan, ”så kan en teaterdramatiker i varje fall hoppas på att en gång bli spelad, men i USA är det, för det stora flertalet, en realitet att det är en total omöjlighet.”

Smakprov ur den skandinaviska dramatiken
Under seminariet presenterade varje deltagarland ett antal dramatiker för den amerikanska publiken. Från Danmark var det Peter Asmussen, Erling Jepsen, Line Knutzon och Astrid Saalbach som fick en stund i rampljuset. Genom flera korta readings presenterade Norge pjäser av Jon Fosse, Finn Iunker, Cecilie Løveid och Peter Rosenlund. Finland hade valt några av sina främsta dramatiker ur den yngre generationen; Michael Baran, Anne Koski, Juha Siltanen och Laura Ruohonen. Islands kandidater var Hrafnhildur Hagalin, Olaf Olafsson, Olafur Haukur Simonarson och Thorvaldur Thorsteinsson.
   Det var inte bara amerikanarna som hade problem med att uttala en del av deltagarnas namn. Priset togs dock av dramatikern Deborah Baley Brevpoort som envisades med att uttala Laura Ruohonens efternamn på ett sådant sätt att det på finska – enligt Laura – betyder ”kadaver”.

Readings med amerikanska skådespelare
Sverige presenterade sig genom tre readings; en scen från Sofia Fredéns pjäs Hand i hand, tre korta scener från Mattias Anderssons Löparen och ett par scener från Niklas Rådströms Kvartett.
   Samtliga readings under Scandinavia on Stage framfördes av amerikanska skådespelare utan närmare erfarenhet av hur nordisk teater ser ut. Det slog mig att det flesta av de nordiska pjäserna präglades av ett ganska förhöjt formspråk vad gäller både dramaturgi och dialog. När de amerikanska skådespelarna – med sin mer naturalistiska spelstil – skulle ta sig an det här materialet haltade det betydligt. Det går till exempel inte att spela Jon Fosse på samma sätt som ett avsnitt ur Cityakuten. Naturalismen trivialiserar dialogen, den blir ointressant.
   Samma problem hade kunnat uppstå under Mattias Anderssons reading men det gjorde det aldrig. Troligen berodde detta på att Mattias själv regisserade sin reading och lyckades förmedla till skådespelarna en känsla av den stilisering som hans typ av texter kräver för att fungera.

Manhattan – en kulturell ö
För oss svenskar som är så vana vid att matas med amerikansk musik- och filmkultur, ligger det kanske nära till hands att tro att man också i USA i lika hög grad är påverkad av europeisk kultur. Och naturligtvis finns det ett visst utbyte. Men det är samtidigt ett faktum att tills för bara några år sedan hade knappt 10% av de amerikanska medborgarna ett pass. Hur många utav dem som varit i Europa vet jag inte. Men för mig var det en oväntad erfarenhet att upptäcka att Manhattan även i en kulturell mening är en ö.
   Det är min förhoppning att Scandinavia on Stage förmådde resa ett första brospann i det omfattande arbete som kommer att krävas för att överbrygga den kulturella klyftan.