Även Romeo och Julia är en blodig historia. Två män sticks ihjäl i strid med värjor. Julia själv stöter Romeos dolk i sitt bröst. Men när Göteborgsoperan dansar det kända dramat syns inte en droppe blod. Att gestalta blod på scenen är en komplicerad historia.
Sprutande blod
Våren 2001 spelades ett annat blodigt Shakespearedrama, Macbeth. Den gången fick blodet vara med. I en scen hålls Banquo fast av två män, medan en tredje skär halsen av honom. Ytterligare en man samlade upp det sprutande blodet i en bägare.
– Det kunde se rätt makabert ut men funkade bra, berättar specialeffektmakaren Pehr Sandström, Sveriges enda fast anställda specialeffektmakare för scenen med licens för teaterpyroteknik.
Han visar västen som sångaren bar under kostymen. Uppfinningsrikedomen har varit stor. Grunden är ett bälte för hantverkare, inköpt på Clas Ohlson. Resåren som håller bältet intill kroppen har fått bilda små fickor. I dessa finns hela den utrustning som får blodet att pulsera. Radiostyrningen, som i vanliga fall används till att styra garageportar, styr pumpen. Denna är från början avsedd för färskvattnet på båtar. Här finns radiomottagare och batterier. Blodbehållaren är en ombyggd fickplunta.
Det är viktigt att allt sitter tätt intill kroppen för att inte synas under kostymen. Banquo bar maskineriet under en jacka. Det hade varit svårt att gömma så mycket under Julias tunna klänning.
Sött scenblod
Från pumpen leddes Banquos blod till en metallplatta som fästes vid kragen. I kulissen stod en tekniker och styrde pulsslagen med fjärrkontrollen. Två hål i plattans övre kant ledde blodet upp mot hals och haka. Ett tredje hål ledde en stråle framåt, att samlas upp i bägaren. Kombattanterna skulle sedan dricka av blodet.
– Smaka! uppmanar Pehr Sandström.
Scenblodet smakar sött och luktar tvättstuga. Tillsammans med en kollega på maskavdelningen har han experimenterat fram en blandning som ser ut som blod, uppför sig som blod, men är lätt att tvätta bort. Färgämnet är detsamma som används till polkagrisar. Det blandas med Sorbitol som till konsistensen är som sirap. För att minska ytspänningen tillsätts lite sköljmedel. Då flyter blodet ut bättre. Pehr Sandström förklarar att sockerkristallerna kapslar in färgpigmentet. Därför går det relativt lätt att skölja bort blodet med kallt vatten. Med varmt vatten däremot löses kristallerna upp och färgen fastnar på tyget. De prövade många olika blandningar på olika tyger.
– Tjejerna på kostymservice fick en hel hög tyger att tvätta, avslöjar han.
Uppfinnar-Jocke
Men det är inte bara kostymservice som får att göra när blodet flödar på scenen. I Aida som spelades våren 2002 träder den Egyptiske härföraren Radamés ner i en blodfylld bassäng. Han är klädd i en lång vit linneklädnad. Då han kliver upp igen är hans kläder röda av blod. Eller snarare rödfärg och vatten. Väl uppe ur bassängen får han inte gå omkring och droppa färg över scengolv och andra sångare. Det blir till att stå blick stilla tills ridån gått ner och påklädarna kommer med en balja. De blöta kläderna tas försiktigt av – utan att skvätta.
Radamés kläder är bokstavligt talat fulla med färgpigment. Vattnet i bassängen är endast lätt färgat.
– Som lingondricka, säger Pehr Sandström.
Det räcker inte till för att färga Ramadés klädnad. Fram med uppfinningsrikedomen igen: Det torra färgpigmentet ligger tejpat på insidan av kläderna i långa remsor med tio centimeters mellanrum. När sångaren kliver ner i bassängen löser vattnet upp pigmentet, som färgar kläderna röda.
Filmens och teaterns blodiga skillnader
Det är mycket som skiljer blod på scenen från blod på film. När man gör film kan man ta om scenen om det inte skulle fungera. På scenen måste det fungera perfekt varje gång upp till femtio föreställningar. För en filmmakare som skall gestalta en arkebusering finns särskilda ”squibbs” att köpa. Det är ett slags skott som fästes på skådespelaren under skjortan. När de exploderar skjuter de hål i tyget inifrån, skjortan fladdrar till och blodfläcken växer på tyget.
När Göteborgsoperan spelade Tosca, som lanserades som ”rena kriminalhistorien, planerades trettio föreställningar. Operan innehåller en arkebuseringsscen. ”Squibbs”(färgampuller) är dyra, skjortor likaså. Det hela löstes med egenkonstruerade färgampuller. På en korsformad platta behållare med färg. Fjärrstyrning i all ära – kablar är säkrare. Samtidigt som den olycklige bands, kopplades också kablarna ihop med teknikerns manöverbord. Exekutionspatrullen sköt, färgampullerna sprängdes och skjortan fladdrade till utan att gå sönder. Till en tiondel av kostnaden.
– Det tar timmar att preparera, men går av på några sekunder, säger Pehr Sandström.
Loading ...
