Det är när förortskidsen reser sig och applåderar som den fysiska känslan av det varje teaternörd vet infinner sig: att berättandet, teatern, scenkonsten är kapabel att förändra liv och därmed är livsviktig.
Den som fått dem dit är Lemon. Brooklynkillen som har blivit stjärnpoet bland annat genom sin medverkan i tv-serien Def Poetry Jam. Nu gör han sin Europapremiär – i Uppsala. Med rim, berättande, gestaltande av en uppväxt som man inte behöver avundas. Och han är, kort sagt, skitbra. Om förortskidsen ger stående ovationer för att de är berörda eller för att det är coolt med kriminalitet … Tja, de har hittat till teaterkolossen en lördagskväll. Det är gott nog.
Sveriges mesta performancefantast Danjel Andersson har tillsammans med Linus Tunström och Uppsala stadsteater skapat scenkonstfestivalen Tupp. Som utlovas bli årligen återkommande i Uppsala – en av Sveriges mest konservativa städer. Påståendet om den ovanligt konservativa publiken – som Andersson har hört många gånger i arbetet – har till och med resulterat i ett seminarium under festivalen.
Och kontentan är att visst, Uppsala är nog konservativt, men kanske mer ointresserat och oupplyst? Sant eller inte – om Tupp återkommer år efter år är nu utbildningen i scenkonst en god bit på väg.
Danska succékoreografen Mette Ingvartsen inleder med verket It’s in the air. En timme, två studsmattor och två studsande personer, inte ett ord. Kan det vara bra? Ja. Om man skippar försöken att förstå och istället går in i den meditativa stämning som infinner sig. Jefta van Dinther och Ingvartsen lyckas i hoppandet ge mellanmänskliga relationer fysisk gestaltning nästan utan kroppskontakt. Det är imponerande och framkallar akut hjärtklappning.
Ingvartsens nästa verk 50/50 blir dock lite av en besvikelse. En undersökning av de stora gesterna, det överdrivna i operan och hårdrocken, också här ordlöst – men kanske hade det blivit intressantare om hon hade haft kläder på sig. En halvtimme med 50/50 var mest ett konstaterande av att kejsaren faktiskt var naken.
It’s in the air. Foto: Peter Lenaerts
Frånvaron av ord är dock inte talande för festivalen. Tim Etchells, en av de stora teaterförnyarna i vår tid, var också representerad med Sight is the sense that a dying person tends to lose first – en ordsvada av korta meningar och påståenden, som belyser kunskap och icke-kunskap, vår tid och hela den västerländska mänskligheten.
Jim Fletcher som framför svadan är som en isstod. Uttryckslös, stilla med armarna tungt hängande – han rör sig bara för att ta upp sin vattenflaska och dricka och lyckas skapa en spänning som man sällan upplever på en scen.
Att Institutet förlorat sin scen i Malmö stoppar dem inte. Efter kontroversiella pjässerien The rise and fall of the Roman empire kommer de beslutsamt tillbaka med The resurrection and redestruction of the Roman empire. Grundtemat i originalföreställningarna – makt och sexualitet – finns kvar men än mer har den nya föreställningen blivit en uppgörelse med reaktionerna på ursprungsföreställningarna. Här häcklas alltså recensenter, kvar finns blod och kräks och våld.
Men det är svårt att provocera en publik som har sökt sig till en scenkonstfestival av det här slaget. Blod och kroppsvätskor framkallar visst fler gäspningar än något annat. Idén var bra: att skapa en föreställning utifrån ett minne av något som påverkat gruppen, som fick medierna att hojta till och Malmö stad att dra in bidragen. Resultatet är dock alltför tandlöst. Provokation för provocerandets skull är aldrig provocerande.
Men kanske kan det provocera någon konservativ i Uppsalapubliken att Tupp förhoppningsvis är här för att stanna. Åtminstone som en flyttfågel som kommer åter varje vår. För det är fantastiskt att de stora namnen – tillsammans med några mindre – plötsligt samlas i Sveriges största småstad.
FAKTA
Tupp är en scenkonstfestival på Uppsala stadsteater, den 15–18 april 2009. Mer information om de medverkande i respektive nämnd föreställning finns på Tupps webbplats.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Mette Ingvartsen
Loading ...
