En mental rådgivare fungerar ungefär som en personlig tränare för din hjärna. Håkan Persson, som är en av de etablerade i Sverige, har personer som är aktiva inom motorsport, fotboll, orientering och rugby i sin klientkrets. Fler och fler chefer i näringslivet har dessutom förstått att de kan ha något att hämta ur idrottens erfarenheter av att prestera under press.
För ett par år sedan blev Håkan Persson också uppringd av en operasångerska. Hon ville hitta glädjen igen i sin sång, komma förbi anspänning och nervositet och ha kul på scenen.
Någon inom idrotten hade tipsat henne om mental träning. Deras samarbete gav resultat och ryktet spred sig på Operan – och nu, två år senare, arbetar Håkan med flera sångare, dirigenter och musiker.
– Att jobba med människor inom scenkonsten är enormt likt idrott, säger han. Det är ingen skillnad. Det handlar om personer som vill få ut så mycket som möjligt av sin kapacitet: ”Det räcker inte att hoppa 2,20: jag vill upp på världsrekordnivå.” eller ”Om jag är sångare och vill jobba med en viss dirigent måste jag prestera mer.”
Håkan går precis likadant tillväga när han jobbar med en speedwayförare som med en operasångare:
– Jag jobbar med helheten, hela människan ska må bra. Relationer, ekonomi, alltihop. Att öka sin prestation kräver en jäkla massa energi. En människa som mår bra har energi att utvecklas och vågar ta utmaningar. Hon har förutsättningar att jobba med sig själv och sin prestation.
Men hur går det till då? Håkan arbetar med sin klient i tvåtimmarspass:
– De första fyra gångerna tittar vi noggrant på hur det står till med balansen i livet. Sedan går vi in på beteende, intentioner och mål, och på ”presuppositioner” som jag kallar dem, efter engelskans presuppose, det vill säga de sanningar vi människor har valt att göra till våra och som styr våra handlingar. Våra hinder finns nämligen oftast i våra valda sanningar. Det handlar om att bli medveten om vad jag redan gör med mig själv. Alla operasångare jag har jobbat med hittills säger att det är konstigt att detta inte ingår i utbildningen.
Varje dag på scenskolan var det någon i lärarkåren som sa ordet ”medveten”. Hela utbildningen vilade på fundamentet medvetenhet. Om våra uttryck, våra tankar, hur vi gick, hur vi stod. Och alltid i relation till det sceniska arbetet.
Jag var utbildad till att vara medveten på scenen men illa rustad att möta verkligheten med motsvarande medvetenhet.
Självkänsla är centralt för att kunna prestera på scenen. Prestera är ett laddat ord, ingen vill ha prestationsångest. Och ändå handlar det om ”rollprestationer”, och ”en fantastisk sångprestation” säger vi om någon varit riktigt bra på operan. ”Dansarnas prestationer var enastående …”
Trots det ingår det ingenting som hjälper en ung människa på de sceniska utbildningarna att bli medveten om sig själv i syftet att få bättre självkänsla. Självförtroendet kan möjligtvis haussas eller fimpas genom favoriseringar, feedback, uppmärksamhet.
Problemet med självförtroende är att det inte är konstant och att det ofta är kopplat till vad man lyckas göra, snarare än den man är. Självkänslan handlar mer om vem man är.
Babben Larsson fick mig att fundera över skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Jag hamnade på ett föredrag hon höll och hon talade om en man som hon lärt sig mycket av och som jag uppfattade som någon sorts mentor för henne. Hon pratade om en inre förändring och insikter och det förvånade mig. Hon som var så framgångsrik behövde väl inte hjälp utifrån?
Vi hade föredragshållare från facket på skolan som varnade oss för onda arbetsgivare som med största säkerhet var ute efter att lura och utnyttja oss. Det var aldrig någon som berättade för oss att det är självkänslan som kommer att vara det enda vi behöver för att vara lyckliga i vårt yrke och inte i framtiden behöva gå till en bar efter föreställningen och dricka fyra öl.
Jag tycker mig märka att det ofta i scenisk gestaltning smyger sig in ett budskap om vår egen längtan efter bekräftelse. Ett nästan osynligt och ändå närvarande: ”Jag är attraktiv, ge mig fler jobb, älska mig!”
I varje roll ett diskret tiggeri om bekräftelse från publiken. Det är som om vi i varje sceniskt uppdrag vill passa på att göra reklam för oss själva för att få fler jobb. Men beroende av yttre bekräftelse är livsfarligt i ett sådant här yrke, för hur geniala vi än är kommer den att utebli emellanåt.
Och Gud nåde den som blir framgångsrik och som inte tycker om sig själv! Eviga kast mellan hybris och självförakt. Vi vet ju innerst inne att ingen är bättre än någon annan. Varje människa är en askungesaga, om vi vill.
Vad är det som skapar en människas liv och upplevelser? Vår fantastiska hjärna som det verkar gå att beställa vad som helst av om vi bara lär oss att prata med den på rätt språk. I vårt huvud finns Aladdins ande.
Vad krävs för att jag ska nå mina mål, vem behöver jag vara? Vilka egenskaper behövs hos mig för att jag ska nå dit? Är jag förberedd på framgång? På den förändring det innebär? Med ökad framgång kommer ökat ansvar.
Eller som Håkan Persson säger: en konsekvens av att man arbetar med sig själv kan bli att ens inre trygghet upplevs som hotande för andra. En framgångsrik person är inte i behov. Fria människor är inte låsta kring värderingar och andras gillande och applåder, vilket gör en del av det sociala spelet överflödigt och det kan få omgivningen att känna sig obekväm.
I väntan på att personlig utveckling ingår som en självklar del i de sceniska utbildningarna, där arbetsinstrumentet trots allt är just den egna personen, är det tur att det finns allt fler möjligheter att själv skaffa sig stöd och coachning på vägen till medvetenhet och självkänsla.
Loading ...
