Redan att att försöka minnas och analysera en så förbiilande konst som teatern, innebär en risk för nostalgi. Vi förhandlar ju ständigt med historien – det finns ingen enhetlig sanning om det förflutna, även om det bara rör sig om något decennium sedan.
Ingvar von Malmborg ser förbi de stora institutionerna och riktar istället blicken mot småteatrarna som frodades på åttiotalet – en tid då en premiär på exempelvis Galeasen kunde väcka stor uppmärksamhet i hela landet. Han låter en rad kända skribenter analysera denna utomordentligt gynnsamma period av teaterliv, som fick ett så snöpligt slut i och med 90-talets lågkonjunktur.
Babrytande Orionteatern
Boken inleds av von Malmborg själv, som elegant och initierat skriver om Orionteaterns banbrytande roll för Stockholms teaterliv. När den före detta fabrikslokalen blev teaterrum 1983, var det främst just som scenrum Orionteatern skiljde sig från de andra teatrarna. Den 1200 kvadratmeter stora golvytan gjorde den till Europas största teaterlokal, en form som lockade till yviga, cirkusinspirerade föreställningar av regissören Lars Rudolfsson.
Malmborg följer Rudolfssons och Orionteaterns bana från premiärföreställningen Skrattmänniskan av Victor Hugo, via de ständiga ekonomiska problemen trots succéföreställningar som Pygmalion och Till Damaskus, och fram till publikkrisen under åren 1991 och 1992.
Aurora, Galeasen, Fria Proteatern…
Tiina Rosenberg analyserar den estetiskt stilblandande, feministiska och postmodernistiska teater som Hilda Hellwig och hennes grupp skapade på Teater Aurora. Vid läsningen av Rosenbergs text förefaller Teater Auroras föreställningar varit långt före sin tid. Deras kritik av ideologierna, drift kring genus och upplösning av dramaturgin känns fortfarande angeläget.
Den legendariska friteatern Galeasen på Skeppsholmen får sin historia varsamt berättad och analyserad av Lars Ring. Han beskriver regissören Richard Günters nyckelroll i teaterns utveckling från att vara oerhört amatörmässig till att bli en av landets djärvaste scener, med sina expressiva dionysiska uppsättningar.
Pistolteaterns egenart och höjdpunkter återberättas av Rikard Hoogland, Torbjörn Eriksson redogör för Folkoperans nytänkande operapraktik och Lars Linder talar om hur Fria Proteatern slutligen ströps av växande ekonomiska problem och nya ordningar i ett förändrat politiskt klimat där teaterns estetik inte längre var riktigt passande.
Bättre förr?
Det är generellt mycket bra kvalitet på texterna, informationsnivån är hög, med repertoarförteckning och utförlig notapparat i slutet och många bilder, bland annat från föreställningar.
Men allt eftersom man läser Scenljus infinner sig en känsla av sorg och tomhet. Vart tog den berusande kreativiteten vägen? Idag är villkoren långt svårare för de fria scenerna. Och kanske har vi verkligen sämre teater nu. Svaret lär anstå tills någon gör en liknande kartläggning av våra dagars teaterliv.
Märkvärdigt nog har teatern, den flyktiga konsten, och scenrummet, den tomma platsen, synligjorts i Malmborgs sammanställning.
Och två saker tycks bestå genom tiderna: konstnärernas stora slit och eviga visioner.
Loading ...
