Två av stans folkkäraste skådespelare, Sven Wollter och Tomas von Brömssen, tillsammans på scen – det är första gången de arbetar ihop sedan filmen Mannen från Mallorca 1984! – är i sig tillräckligt för att skapa kö till kassan. Och skyhöga förväntningar. Men var lugn, de två scenrävarna gör ingen som får biljett till Påklädaren besviken. Som dynamisk duo bjuder de på teater och skådespeleri som det slår gnistor om. Göteborgs stadsteater kunde inte fått en bättre säsongsstart.
Ronald Harwoods pjäs utspelas en kväll i den engelska landsorten. Andra världskriget pågår, men flyglarmen till trots spelar den luggslitna teatertruppen vidare. Kvällens program är William Shakespeares King Lear med Sir John i huvudrollen, som vanligt.
Regissören Eva Bergman låter Sven Wollter inleda med ett ärevarv. I rock med pälskrage, hatt med personligt stuk och elegant svingad käpp är han kung. Men bilden av stjärnan har en komplicerad baksida. Och det är där, backstage, som Påklädaren utspelar sig.
Tofte Lamberg har gjort en öppen, listig scenbild med en ridå som markerar gränsen mot publiken. Fast vi i salongen får vara med bakom. Bland mycket annat i det skickligt hanterade metaperspektivet får vi ta del av skådespelarens förvandling, se hur förberedelserna med kostym och mask bygger bron till rollfiguren. Den vägen skulle Sven Wollters Sir John aldrig orka utan sin påklädare Norman. Särskilt inte den här kvällen, då han brutit samman och alla utom Norman är beredda att ställa in.
Harwoods pjäs är en typisk engelsk pratpjäs. Men redan i inledningen kopplar Tomas von Brömssen ett underbart grepp på Normans haranger, hans tajming förädlar texten till en nivå man inte anade att den hade. Samspelet är kvällens signum och det är lika fysiskt som verbalt. Bergmans regi är generös med utrymmet. Sven Wollters teatrala tyngd och Tomas von Brömssens flexibla kreativitet blir två stämmor som flätar samman huvudtemat i sorgesången. För det handlar om teaterns smärta, om allt slit som bär upp det vi ser i spotlightens avgränsade kägla.
Övriga roller, särskilt Marie Delleskog som luttrad hustru och kollega, liksom Carina Bobergs slitstarka inspicient är ovärderliga i klangbilden. Lili Rikséns kostymer, Peter Moas ljus och Bernt Anderssons diskreta närvaro vid pianot hör också dit.
Påklädaren är en av många nyckelfigurer bakom scen. Eva Bergmans uppsättning är en rolig och rörande hyllning till alla dem som behövs på en teater framförd genom en uppvisning i storartat skådespeleri.
Loading ...
