Sverige gillar engelske in-yer-face-dramatikern Mark Ravenhill (f.1966). Just nu spelas två av hans pjäser samtidigt i Stockholm, Shoot/Get Treasure/Repeat för vuxna på Stockholms stadsteater och Citizenship för tonåringar på Elverket.
Tog med tolvåringen på förstnämnda som generades av allt sexsnack i första pjäsen, men efter att ha sett Citizenship inser jag att hon hade dött av att ha gått på den mer åldersanpassade föreställningen istället. För här talar vi om raka puckar i en pjäs som avhandlar tung tonårsproblematik som sexuell identitet, droger, bekräftelsebehov och tonårsaborter (minns Englands försök att minska tonårsgraviditeter genom att låta skolelever ta hand om en docka med riktiga behov).
Miljön är en rå förort med vilsna ungdomar i ett ostrukturerat gäng som har intern rivalitet som vardag mellan byggpallarna nere i något som för tankarna till ett sjabbigt hamnområde (scenografi: Micha Karlewski). Med hjälp av lianer svingar de sig genom storstadsdjungeln, ständigt på jakt efter något nytt att dämpa ångesten med. Och i brist därpå, ge sig på varandra.
I centrum står den sexuellt ambivalente Tom, övertygande spelad av Philip Hughes, och hans jakt på den rätta kärleken som kanske kan vara Amy, perfekt tonårstruligt gestaltad av Emma Mehonic, men kanske också Martin (Daniel Nyström). Lite summariskt skulle man kunna säga att pjäsen handlar om att inget är vad det synes vara: ”Bög-Benny” är straight, ”Snygg-Tom” bög och läraren en sadomasochist.
Här sparas inte på snygga tekniklösningar, som att ett tjejgäng bara förekommer som tecknade projektioner på väggarna. Snyggt lösta är också de musikaliska inslagen: Black Rebel Motorcycle Club, The knife, Black Strobe med flera band, delvis framförda akustiskt av skådespelarna och i roande koreografier. Mycket energi har också lagts ner på att få en modern översättning (Annika Silkeberg) som är proppad av samtidsmarkörer som ”Chilla”, ”bögish” och ”han” istället för honom.
Med energin är det lite mer tveksamt. Ibland lider föreställningen av den klassiska ”vi-spelar-hårt-och mycket-för-att-höras”-sjukan som är så vanlig när det gäller barn- och ungdomsteater. Ett annat problem är förstås alltid autenticitet. Hur kan man som vuxen skådespelare övertyga unga om att det är deras värld man vill skildra utan att riskera att verka inställsam? I England spelades pjäsen istället framgångsrikt av elever på olika skolor.
Men lite övertygande måste handlingen ändå vara, för när två killar kysser varandra på scenen blir det för mycket för den manliga delen av dagens tonårspublik: ”Nä, men va fan”, ”Fy fan vad äckligt” etc kommentarer. Och visst utmanar Citizenship en fördomsfull publik. Frågan är bara om hårt ska med hårt fördrivas.
Läs också vår recension av 4 x Ravenhill på Stockholms stadsteater.
Loading ...
