Människovärde. Ett vackert men devalverat ord som får mig att tänka på konstnären Ai Weiweis konstverk Remembering. På fasaden till Haus der kunst i München lät han fästa upp niotusen färgglada barnryggsäckar i form av tecken, till minne av de jordbävningsdödade barnen i Sichuanprovinsen 2008. Ett erkännande av varje liten individs existens men också en påminnelse om vår okänslighet inför andras lidande.
Informationen om 100 ensamkommande kinesiska barns försvinnande från svenska flyktingförläggningar var år 2007 en nyhet bland många andra, men den ville inte lämna manusförfattaren och regissören Astrid Menasanch Tobieson någon ro. Hennes upprördhet, tankar och gedigna research har utkristalliserats i föreställningen 100 barn. En smart hybrid av vasst politiskt inlägg och fyndig scenisk gestaltning.
Scengolvets matta liknar en flygvy över skarpa gränsdragningar till ett ointagligt Europa. Utanförskapsmänniskor, med vare sig papper, värde eller värdepapper guppar runt på båtvrak i Medelhavet medan det lyckligt lottade i ”innanförskapet” undviker att se eller motar bort. Sverige, eller Bamseland som migrationsverket föredrar att kalla det, höjer sålunda inte nämnvärt på ögonbrynet när kinesiska barn droppar av två om två tills det fram till idag har försvunnit närmare tusen barn. Ingen, varken polisen som ”passivt” spanar, socialtjänsten eller migrationsverket vill ha problemet i sitt knä?
Men Menasanch Tobieson vill mer än gräva i fakta och redogöra för ett asylhaveri. Med sin täta, undersökande och ibland symboliska text vill hon borra djupare in i hur vi ser på identitet, människovärde, mänskliga behov och rättigheter bortom vackert formulerade konventioner, knappt värda papperet de skrivits på. Människans politiska värde kontra hennes biologiska. I flyktingkonventionen är människan märk väl en man.
Den ansenliga mängden text, torra fakta med paragrafer och tillägg kunde ha blivit tungrott utan de sagoaktiga och filosofiska resonemang, som de tre skådespelarna Anna-Karin Håkansson, Anna Lyons och Elin Söderquist lyhört, intelligent och humoristiskt gestaltar. Ibland som en kropp i tropp, Europarådet med en röst, eller i enskilda monologer av vitt skilda karaktär. Någon blir regissörens egen röst, en annan i kamp med sin empatiska sida söker svaret i strukturer, en tredje finner dem i mytologiska berättelser. Tankar tar sig fysiska uttryck i gester och rörelse. Händer formar en fladdrande fredsduva, medan hundra barn blir såpbubblor som försvinner i intet.
Ett blått glittrigt draperi omsluter oss i en fysisk förnimmelse av att befinna oss i innanförskap. Dramatikern och teaterteoretikern Antonin Artauds tes om grymhetens teater har sina efterföljare i Stå!Gerillan, som faktiskt lyckas att få en politisk och samhällsengagerande text att kännas i kroppen.
Loading ...
