Roland Schimmelpfennigs pjäs fascinerar. I pjäsens centrum har vi Thai-Kina-Vietnam-Take-away-restaurangen Gyllene Draken, som ligger i ett hus vars inneboende vi en efter en får stifta bekantskap med, genom en snillrik berättarväv. I botten på huset stressar de fem papperslösa kineserna på restaurangen sig fördärvade, för att hinna leverera alla beställningar.
Central är också en värkande tand som till slut dras ut med rörtång och hamnar på vift (är man papperslös kan man glömma det där med tandläkare).
Pjäsen handlar om vår samtids svartare sidor: om utnyttjandet av billig arbetskraft i den globala ekonomins spår, om prostitution, men också om relationer som knakar i fogarna. Och om vår längtan efter något vi inte kan nå, som den gamle mannen som inget hellre vill än att åter vara ung. Allt starkt kryddat med humor. Det är inte första gången som den här pjäsen sätts upp i Sverige, och det är lätt att förstå. Även om rollerna inte innehåller mycket till moraliska komplikationer, offer är offer och så vidare; som sagt, det är bitvis sagobetonat.
Roland Schimmelpfennig väver in scenanvisningarna i rollernas repliker. Det skapar distans, ofta komisk sådan, då skådespelarna vänder sig mot salongen i ett laddat ögonblick – ”kort paus”… De växlar ideligen karaktärer, och här görs queera kopplingar med män som spelar kvinnor och vice versa. Komisk distans skapas också av pjäsens precisa detaljer, som det ständiga upprepandet av maträtternas olika ingredienser (citrongräs, koriander, kokosmjölk…).
Thomas Müllers regi svänger fint, med sina rappa, smidiga scenväxlingar som förstärker det filmiska berättandet i pjäsens struktur. Det är också en jämn och samspelt ensemble på scen. De behåller överlag en slags nedtonad och välbehövlig saklighet i sin gestaltning, mitt i allt det sagomässiga.
Vad gäller fabeln så ger historien om syrsan och myran en mörk klang som åtminstone berör mig, och vars tematik – hänsynslöst utnyttjande av kvinnor – delvis för tankarna till bland annat Lukas Moodyssons film Lilja 4-ever.
Fria Teatern och Östgötateatern har skapat en föreställning som sveper med publiken på en smått hisnande färd, fylld av berättarlust. Och i botten anar jag ett engagerat ursinne: Ska vi verkligen acceptera det här?
Så här tyckte vi om Gyllene draken då den sattes upp på Folkteatern i Gävleborg och på Borås stadsteater. Pjäsen spelades också på Helsingborgs stadsteater under hösten 2012. Se ett youtubeklipp här.
Loading ...
