Schizofrent om paranoiaSverigepremiären av Vid världs ände på Profilteatern är en föreställning som andas musikalitet men framkallar yrsel.
Recensioner [2009-10-14]

Schizofrent om paranoia

Vid världs ände av Morris Panych
Scen: Profilteatern
Ort: Västerbotten
Regi: Harald Leander
Scenografi: Ulla Karlsson
Ljus: Maria Ros Palmklint
Kostym: Karin Höeg
Mask: Anna Lilja
Medverkande: Lina Hognert, Jan Karlsson, Tobias Morin, Lena Nylén, Henrik Ståhl, Karin Malmberg, Emil Nilsson-Mäki, Magnus Nilsson-Mäki, Frida Sandberg
Länk: Profilteatern


RECENSION/TEATER. En resa mellan bottennapp och fullträff – Profilteatern firar 25 år med Vid världs ände, en föreställning som skulle ha mått bra av en utrensning bland allt tankestoff, skriver Elin Axelsson.

25-års jubilerande Profilteatern är alltid föredömligt ambitiösa. Med bubblande nyfikenhet och en uttalad strävan att huvudsakligen sätta upp nyskriven dramatik är deras konstnärliga risktagande en välbehövlig frisk fläkt i svenskt teaterliv.
   Jubileumsåret firar ensemblen med en Sverigepremiär på kanadensaren Morris Panychs Vid världs ände – en svart komedi om konformitet och vårt behov av att passa in i det stora maskineri som kallas samhälle.


Handlingen kretsar kring två paranoida undantagsmänniskor, Frank (Henrik Ståhl) och Henry (Jan Karlsson). Frank upptäcker en dag att han är förföljd. Tror han i alla fall. Den utpekade förföljaren Henry, som bestämt sig för att livet är en enda stor sammansvärjning mot just honom, är i sin tur övertygad om att han är förföljd av Frank.
   Efter en odyssé av förvecklingar längs med scenografen Ulla Karlssons intrikat uppbyggda stålställning hamnar de båda männen på hotellet Världs ände där de slutligen kan stånga sin paranoia mot varandra.


Det finns en musikalitet i Profilteaterns föreställning – inte endast manifesterad i Jonas Holmbergs och Lena Karlssons lekfulla hissmusik, utan också i scenövergångar, rörelsemönster och replikskiften – som jag tycker om. En känsla för teaterns möjligheter och hur man på bästa sätt utnyttjar det sceniska rummet.
   Ett gediget dramatiskt hantverkskunnande med andra ord.


Ändå blir slutresultatet väl spretigt. Här finns både stora skratt och förutsägbara banaliteter. Grundproblemet är Panychs text. Beckettsk absurdism, buskis, drama och skräckis. Pjäsen är – för att återknyta till huvudpersonerna Franks och Henrys vanföreställningar – lätt schizofren. En text som vill för mycket, eller kanske mer adekvat – inte vet vad den vill.


Samtidigt förstår jag Profilteaterns val av Vid världs ände – här finns en handlingskraftig intrig och underfundiga aforismer att spinna vidare kring.
   En rejäl utrensning bland Panychs splittrade tankestoff och duktiga Profilteatern hade kunnat bjuda på en mer idémässigt sammanhållen föreställning istället för dagens yrselframkallande resa mellan bottennapp och fullträff.

Elin Axelsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare