25-års jubilerande Profilteatern är alltid föredömligt ambitiösa. Med bubblande nyfikenhet och en uttalad strävan att huvudsakligen sätta upp nyskriven dramatik är deras konstnärliga risktagande en välbehövlig frisk fläkt i svenskt teaterliv.
Jubileumsåret firar ensemblen med en Sverigepremiär på kanadensaren Morris Panychs Vid världs ände – en svart komedi om konformitet och vårt behov av att passa in i det stora maskineri som kallas samhälle.
Handlingen kretsar kring två paranoida undantagsmänniskor, Frank (Henrik Ståhl) och Henry (Jan Karlsson). Frank upptäcker en dag att han är förföljd. Tror han i alla fall. Den utpekade förföljaren Henry, som bestämt sig för att livet är en enda stor sammansvärjning mot just honom, är i sin tur övertygad om att han är förföljd av Frank.
Efter en odyssé av förvecklingar längs med scenografen Ulla Karlssons intrikat uppbyggda stålställning hamnar de båda männen på hotellet Världs ände där de slutligen kan stånga sin paranoia mot varandra.
Det finns en musikalitet i Profilteaterns föreställning – inte endast manifesterad i Jonas Holmbergs och Lena Karlssons lekfulla hissmusik, utan också i scenövergångar, rörelsemönster och replikskiften – som jag tycker om. En känsla för teaterns möjligheter och hur man på bästa sätt utnyttjar det sceniska rummet.
Ett gediget dramatiskt hantverkskunnande med andra ord.
Ändå blir slutresultatet väl spretigt. Här finns både stora skratt och förutsägbara banaliteter. Grundproblemet är Panychs text. Beckettsk absurdism, buskis, drama och skräckis. Pjäsen är – för att återknyta till huvudpersonerna Franks och Henrys vanföreställningar – lätt schizofren. En text som vill för mycket, eller kanske mer adekvat – inte vet vad den vill.
Samtidigt förstår jag Profilteaterns val av Vid världs ände – här finns en handlingskraftig intrig och underfundiga aforismer att spinna vidare kring.
En rejäl utrensning bland Panychs splittrade tankestoff och duktiga Profilteatern hade kunnat bjuda på en mer idémässigt sammanhållen föreställning istället för dagens yrselframkallande resa mellan bottennapp och fullträff.