I Teater InSites och Varietéteatern Barbès Richard III råder ingen ”missnöjets vinter”. Publiken leds rätt in i ett klubbdisco, och Richards (Nina Jemth) inledningsfraser sjungs som melodifestivalbidrag. Med andra ord är detta en väldigt lekfull, rentav barnslig uppsättning helt utan hämningar. Skyltdockor spelar biroller, och ibland blir det ofrivillig komik när armar och händer lossnar utan avsikt.
Richards anförande av hären blir en fräck, rytmisk showdans, och mördandet av Anne (Peter Öberg) ett orgiastiskt-sadistiskt samlag i slow motion. Drottning Margaret (Peter Öberg igen) tar sig fram med hjälp av rullator. En förebild är kanske skräckkitschiga parodier på samtida zombiefilmer eller Buffy the vampire slayer.
Det är intressant med en kvinnlig skådespelare som en genuint ondskefull psykopat. Kvinnor i traditionellt manliga hjälteroller är inte lika normbrytande som när kvinnor spelar amoraliska perverterade mördare. Vad jag däremot har svårt att köpa är den blytunga ålderdomliga teatralitet med vilken replikerna framförs. Halvt skrikande, nästan så rösten spricker, med känslodarrande timbre som om vi vore på operan. Högtravande är bara förnamnet.
Självklart finns det en konstnärlig avsikt bakom detta, men vilken den är undgår mig. Melodramatiken blir sin egen ofrivilliga parodi. Fnisset tränger sig på när Richard brölar ut sitt onda samvete, eller när Elizabeth (Ragna Weisteen) tjutande och läspande begråter sina barns död. Än värre är det att alla infallen splittrar rytmen och berättelsens eget flöde.
Loading ...
