Det har varit tyst om Werner Schwab i Berlin de sista åren. Den Österrikiske dramatikens allt för tidigt bortgångne ”enfant terrible” föll i glömska i mitten av nittiotalet. Annat var det i början av decenniet då ärevördiga Berliner Ensemble under ledning av Heiner Müller tog sig an den unge bildstormarens verk. Men i mars i år sattes Scwabs ”Volkvernichtung – oder Meine Leber ist sinnlos” (Folkmord – eller min lever är meningslös) på nytt upp i Berlin, den här gången på stadens mest etablerade skandalscen: Volksbühne. Handlingen är förlagd till ett flerfamiljshus ägt av den nazistiska Fru Grollmeyer. Det bebos av ett tvärsnitt av Österrike på vilka Schwab låter anställa en sjudundrande massaker. Det är en sann anatomisk teater à la Post-Artoud. Släkt i rad nedstigande led till en Goya eller en Francis Bacon vältrar sig Schwab i kristen kadaverkult. Ingen dramatiker i modern tid har varit så besatt av blod, skelett, knotor, ben, inälvor och förruttnelseprocesser. Schwab är det Österrikiska likets obducent. Borgaren framstår som ett biedermeierskt rovdjur, katolicism är detsamma som kannibalism, hela det österrikiska samhället sprättas upp och förtärs till ett ackompanjemang av böner, slapsticks och monologer.
Schwabs klärvoajans
Schwab, som skrev sin pjäs medan SS-kapten Kurt Waldheim fortfarande var landets president (1986-1993), kallade själv sitt stycke för en ”radikalkomedi” eller ett ”fekaliedrama”. Nu, tio år senare, sitter högerextremisten Jörg Haider i samma lands regering, och stycket har fått en ny aktualitet. ”Fenomenet Haider är en produkt av felslagen upplysning”, skrev Schwab om sin landsman kort före sin död, ”vilken traditionellt bedrivs till vänster om den politiska mittfåran, en produkt av svagheten hos den österrikiska socialdemokratin och den österrikiska intelligensian – i den mån den existerar. Haider är ingen egenprodukt, han är ett följdfenomen.”
Högaktuell uppsättning imploderar
Det är alltså ingen tillfällighet att den unge regissören Thomas Bischoff har tagit sig an Schwabs massaker på det Österrikiska kälkborgerskapet. Splatterpartierna har tonats ner eller bytts ut mot symboliska tablåer, ensemblen plockar ett par dagspolitiska poäng, orden ”neger”, ”invandrare” och ”utrotning” får onekligen en uppdaterad och kuslig klang när pjäsens protagonister hämningslöst ger luft åt främlingsfientlighet. Synd bara att föreställningen är lika död som det österrikiska liket. Schwabs bisarra humor lyckas man bara förmedla glimtvis, och ironiskt nog blott när man vågar spela direkt på texten, som i sig har en närmast perfekt andning. Istället spelar man på en haltande undertext, långsamheten hyllas in absurdum, och Volksbühnes stora scen blir ödslig och tömd på mening. Då hjälper inte ens Uta Kalas suggestiva scenografi eller Wolfgang Urzendowskys kongenialt biedermeierska kitschmusik Det är långtifrån Schwabs bitvis geniala text, och långtifrån vad som kan ske på Volksbühne med en Castorf eller Marthaler i högform.
Billigt att se misslyckade pjäser
Så vad gör istället Volksbühne-besökaren? Han njuter naturligtvis av stadens bäst bevarade funkisbyggnad, förlagd vid Rosa Luxemburg Platz (före detta Horst Wessel Platz!). Han lämnar parkettplatsen innan pjäsen är slut, beundrar stadens största taklampor i den nya saklighetens stil, känner lukten av folkets hus (faktiskt identisk med den i Sverige), lukten av socialistiska avloppsrör som ännu inte hunnit bytas ut, betraktar den enorma stuckaturen med pilgrimssnäckor i taket, foajén på andra våningen som skulle passa perfekt för en filminspelning av ett nazistiskt cocktailparty med Zarah Leander som kvällens hedersgäst (uppträdde hon någonsin här?). Och till sist uppsöker han kantinen vid teaterns baksida där man från teveskärmar kan följa slutdramat av den misslyckade Schwabinsceneringen. Det är heller inte illa. Man klarar av ett misslyckat teaterbesök i Berlin på ett annat sätt än i Sverige eftersom en biljett sällan kostar över hundra kronor, och eftersom teaterkantinorna är stadens billigaste krogar och dessutom öppna för alla som hittar dit. Det ligger något djupt demokratiskt i denna stads teaterkultur: alla har råd att se en misslyckad pjäs.
Loading ...
