Osäkert fallKanske en liten gnista? Lena Endres och Magnus Roosmanns kärlekshistoria är under övervakning i Richard Hoberts teaterdebut Security. Foto: Sören Vilks
Recensioner [2008-03-04]

Osäkert fall

Security av Richard Hobert
Scen: Elverket, Dramaten
Ort: Stockholm
Regi: Richard Hobert
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljus: Ulf Englund
Kostym: Nina Sandström
Mask: Thea Kristensen
Medverkande: Lena Endre, Magnus Roosman, Lars Amble
Länk: Dramaten


RECENSION/TEATER. Inte bara en eller två män rasar från tjugoåttonde våningen i Richard Hoberts teaterregidebut med eget manus. Resten faller rätt platt också. Lena Endre och Magnus Roosmann utgör den enda behållningen.

Det ligger nära till hands att jämföra med Björn Runge, som också växlat projektionsyta från filmduk till teaterscen den senaste tiden, när Richard Hobert gör Dramatendebut som både manusförfattare och regissör.
   Även här zoomas det genom dynamisk ljussättning och korsklipps med hjälp av scenografiska lösningar som skapar olika rum på scenen och tillåter transparens (någon kan alltid stå och skymta bakom en tunn gardin). Men visuell medvetenhet kan inte ladda en i övrigt vag och svag tillställning.


Mattblankt svart, ljusgrått, gräddvitt. Lena Endre i mörkt purpurfärgade stilettsandaletter och en mäktig nittiotalskupa till vinglas. Som i en slick gated community-variant av Musse Piggs semesterhusvagn hissas taket upp och soffryggar vecklar automatiskt ut sig i ett futuristiskt scenbyte.
   Det är tjusigt och lovar lyxig mörk thriller med hög spänningshalt. Men ju storslagnare anslag desto större fall. För det är inte bara en, eller möjligtvis två, män som rasar från tjugoåttonde våningen i den här pjäsen. Det mesta annat faller rätt platt också.


Hoberts karaktärer och deras politiska inriktningar är avskalade och rensade från konkreta definitioner: vi möter en man av ”makten”, en annan från ”revolutionen” och en kvinna (med det generiska namnet Eva) pressad däremellan. Rätt och slätt. Likaså språket – korta meningar inleds med ”vem” eller ”vad” och betonas monotont.
   Men det genomgående stiliserade skapar inte den förmodat avsedda förhöjningen och samhällsmetaforiska laddningen. Det framstår mest som dammtorkad tomhet, ett manér som kan dölja brist på djup och en ursäkt för att använda tröttsamma könsklichéer. Securitys antydan till köns- och klassrelaterad maktdiskussion – kvinnomisshandel och ökade ekonomiska klyftor i ett säkerhetsfixerat övervakningssamhälle – är lika vag och abstrakt som ljudet av gaturevolutionen i surroundsystemet.


Den enda behållningen är Lena Endres och Magnus Roosmanns uppenbara kamp för sina rollfigurer. Ibland lyckas de få fram en gnista mellan Jan och Eva. Ett litet tomtebloss speglat i den polerade ytan.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

1