I ett långsamt tempo äntrar två uråldriga gubbar scenen. Prosceniet är nästan helt försänkt i mörker. De väntar. De tycks veta allt om tidens flöde, dess enformighet, dess upprepningar, men också dess förmåga att ändra, föra vidare.
Strax efteråt fylls scenen av ett jublande cricketlag och lyses upp av ungdom, vilja och övermod. Matchen kommenteras, nya planer görs upp. Men euforin avtar. Spellaget väntar också de. Något nytt och okänt förestår och deras överlägsenhet och självsäkerhet övergår i tvekan och missmod. Tidens jämna flöde hotas av förändring. Hur möter man den utan att gå under?
De recitativiskt framförda replikerna sprakar av adjektiv, kännetecknande för Lotta Lotass komprimerade och betydelsemättade språk. Med flera omtagningar, tätt – liksom för att hamra in orden och föra oss under deras yta, där den egentliga innebörden kommer att uppenbaras.
Lotass fortsätter i denna pjäs att utreda de centrala temana i sitt författarskap: tidens konstant mot vårt livs flyktighet, lagbundenheter och vikten av våra vägval. Ljuset som den förlösande faktorn, som metafor för insikt. Pjäsens grundtanke är starkt dualistisk.
Olof Lindqvist är en lyhörd regissör, med en särskild förmåga att lyssna in Lotass språk och hennes diskursiva tänkande. Föreställningen är ett kollektivt spel där scenernas utformning för tankarna till levande tablåer, och skapar ett frirum som framhäver texten.
Jan Coster och Kjell Delersjö gestaltar med tyngd ”tidens jämnt flytande fåra”, en stabil grund mot vilken cricketlagets (samtliga avgående studenter från skådespelarprogrammet i Göteborg) vitala och dynamiska spel kontrasterar i djup relief. Även om alla dessa nyblivna skådespelare här ingår i ett oskiljbart kollektiv, kan man inte undgå att lägga märke till de enskilda personligheterna. Ett nytt, spännande tillskott till svenskt teaterliv!
Lotta Lotass pjäser är inte lättillgängliga för en ovan publik. Men de ställer frågor som man bär med sig att begrunda långt efter att man har lämnat teatersalongen. Är allt vi företar oss bara en illusion i evighetens perspektiv?