Via en korridor vid sidan av foajén till Stora scenen lotsas jag tillsammans med tjugo andra personer in i det lilla rummet uppkallat efter 1970-talets Stadsteaternchef Vivica Bandler. När vi kommer in är Sten Ljunggren och Etienne Glaser redan där. Iklädda snarlika mörkbruna manchesterkavajer, sittande vid varsin ände av ett ovalt konferensbord, som om de väntat oss till ett möte.
När alla har slagit sig ner kring bordet och skrapat klart med stolarna börjar det. ”Jag bara gjorde det”, säger ”Den ena” (Ljunggren). Tvärs över bordsskivan försöker ”Den andra” (Glaser) förstå. Men om han kunde det skulle det inte vara en pjäs av Jon Fosse.
Att försöka förstå och samtidigt veta att det inte går är invävt i varje trevande fråga, att försöka säga det ordlösa med ord och därför hela tiden ge upp och börja om ryms i pauserna i hans lyriska dramatik.
Det handlar i alla fall om havet, vinden, stenen, om att vilja och inte vilja släppa taget och uppgå i ingenting (”ja utan båten // kort paus // ett par steg åt sidan // kort paus // ja så finns vi inte mer”). Två namnlösa män, eller två sidor av en och samma man, sitter tillsammans i en båt och samtalar om att se på utsikten eller att ta en sup när man ankrat i lä, om att inte stå ut med vare sig ensamhet eller sällskap, eller om oförmågan att leva och rädslan för att dö.
Så där växlar det mellan småleende och mörk kyla. Ljunggren lagar en enkel men god måltid innan han dränker sig. Eller om han bara tar ett par steg åt sidan. Ole Anders Tandbergs uppsättning gör Jag är vinden till en lätt trivsam och djupt obehaglig existentiell seglarthriller. Jag tror att det är helhetstänkandet i denna koncentrerade teatertimme som gör den till en så intelligent och sinnlig tolkning.
För pendlingen mellan närhet och avstånd i Fosses språk gestaltas inte bara genom de två skickliga skådespelarnas förmåga att arbeta med både intimitet och distans i kropp, ansikte och tal (ja, det är teaterlyx att få sitta så nära att deras röster blir till ljudkonst, knarrande som seglen, väsiga som vinden).
Utan den finns lika mycket i det rumsliga. Vi sitter så nära att vi kan röra vid varandra, samtidigt som sammanträdeskänslan är svalt oåtkomlig och beröringsfri. Det är konkret här och nu – spelet pågår ju mitt framför näsorna på oss som sitter här runt bordet – samtidigt som det är en svävande förvandling när mötesrummet blir till kargt kustlandskap och hav genom ett subtilt arbete med scenografi (Maria Geber) och ljusdesign (Sutoda). Jag är vinden är teater som verkligen använder sig av publikens öron och inre syn.
Loading ...
