Om två människor klarar av att vika ett lakan ihop kan de också klara ett liv tillsammans, sägs det. I Stiffelio viks det lakan. Tre par samarbetar snyggt på scenen.
Mera osäkert är hur de olika delarna i operan lyckas med sitt konstnärliga samliv; italiensk smäktande operamusik hopgift med en sträng, tillknäppt kristendom bildar ett omaka, men spännande, par.
Stiffelio når inte samma perfektion som Giuseppe Verdis mer kända verk. Ett ofärdigt bygge som bara ibland låter som en ”riktig” Verdiopera.
Historien är enkel. Den djupt religiösa Lina har haft en älskare medan hennes man, predikanten Stiffelio, var bortrest. Ska Stiffelio förlåta henne eller inte? Han predikar det kristna budskapet om förlåtelse, men tror han på det själv?
Lina och Stiffelio lever bland ”ahasverianerna”, en sekt som Verdi hittade på. Här är det en svensk asketisk väckelserörelse av den gamla sorten. Ett tyg med ”JESUS” broderat i blodrött korsstygn täcker scenen. De svartklädda sektmedlemmarna är hjärtskärande att se, nedtryckta av gigantiska grå timmerstockar.
Scenen där församlingens kvinnor står mol tysta på en lång rad med en kaffekopp i varje hand är obegripligt skrämmande.
Solisterna tillhör Kungliga Operans pålitliga trotjänare. De gör ett utmärkt jobb, även om den riktiga inspirationen ibland saknas. Både sång och orkesterspel har något trevande över sig.
Karl-Magnus Fredriksson har hoppat in med bara några timmars varsel. Han klarar rollen som Linas far med den äran, hans röst verkar på sistone ha mognat och liknar ett riktigt fint, nyansrikt årgångsvin.
Som ofta hos Verdi är just pappan i fokus. Linas far har svårast att acceptera otroheten, skammen i den hederskultur de lever i spiller över på honom. Relationen mellan dem är svårsmält, det ser märkligt ut när han behandlar sin vuxna dotter som ett barn.
Föreställningens stora brist är relationerna, som överlag framstår som skissartade. Man ser ingen passion mellan Lina och hennes älskare och bara glimtvisa känslor mellan Lina och Stiffelio.
Några besökare går i pausen, de som stannar bjuds på en fördjupning i andra akten. Linas (Lena Nordin) aria vid sin moders grav är en upplevelse. Slutet ger en storstilad förnimmelse av både det förtryckande och det ljuvliga som ett sektliv antagligen innebär. Äntligen står församlingsmedlemmarna lyckliga i vita kläder under ett öppet tak.
Stiffelio är en underlig skvader, en blandning av predikan och opera. Men det finns något uppfriskande med att se ett medelålders pars problem gestaltas på scenen. Och svensk fromhetsrörelse visar sig vara oväntat bra operastoff.
Loading ...
