Är det ett misslyckande att hoppa av ett liv som rockstjärna och bli journalist, som Torben Sigelius Kulins karaktär Jocke i Teater Jaguars nya pjäs Odödliga? Han försörjer sig visserligen på att skriva skvaller om kändisar – men ändå.
Han har klippt sig och skaffat sig ett jobb i stället för att klamra sig fast vid bilden av sig själv som 20-årig stjärna. Jocke tar ansvar, även om hans självbild verkar vara svikarens.
Det framgår tydligt när Emil Klingvalls roll Thomas försöker få honom med på en comeback med gruppen Mayfly. Jocke vill inte bli någon gammal sellout som åmar sig till en daterad playbackhit.
Men naturligtvis dras han med, liksom bandets gamla stjärna Nina – spelad av Brita Lindgren.
Det är lite oklart, men hon tycks ha framhärdat som föredetting i Berlin. När hon landar i replokalen är hon suicidal, och planerar att bli en myt genom att skjuta sig i direktsändning.
Ninas vägval skiljer sig alltså från Jockes och Thomas – den senare är ensamstående pappa och lever för sin dotter. Nina är den coola, fåordiga och obevekliga.
I min bok är det lite problematiskt, trots att pjäsen slutar med att hon väljer livet och bandet revolterar mot cyniska tv-producenter. Undertonen är nämligen att Nina är den genuina medan de andra har gett upp och blivit trökiga löneslavar.
Men visst, den viktiga poängen med Odödliga är att livet är värt att leva. Självmord är ingen lösning. Det behöver ungdomar höra, och Teater Jaguar vet helt klart hur man får dem att lyssna. Stämningen i den lilla salongen är mycket koncentrerad.
Okej, tänker jag, då är det godkänt. För mig är det nämligen inte helt självklart att skådespelarna kommer undan med att spela bejublade rockstars, om än åldrade. Jag tycker mest att det är småjobbigt när de river av sin gamla signatur Love baby love. Den låter inte som en hit i mina öron.
Men de sparsmakade åttorna i publiken verkar vara med. De fnissar lite när uttryck som ”då spikar vi det” flyger förbi, men annars är råder förväntansfull tystnad från första sekund. Ett bra betyg, måste man säga.