I centrum för teaterkompaniet Os Satyros föreställning står förhållandet mellan kropp och maskin, ett förhållande allt svårare att hålla isär. För vad är vad, när besattheten för maskinen blir en del av kroppen?
Bakom jalusierna framträder tolv lätt clownmålade aktörer med hög queerfaktor. Mot bakgrund av den digitala evolutionen sonderar de terrängen för ett möte enligt den gamla skolan, ansikte mot ansikte. Kroppen, med dess skrupler och sår, röjer verklighetens CV hos många uppmärksamhetstörstade själar, senare svikna och självmordsbenägna. Likväl framstår maskinen som mer unik än biografin, och kärleken beskrivs som en anslutning mellan människor, som i sig konstitueras av chips, proteser och implantat.
Det är lite som att befinna sig i Michel Gondry/Charlie Kaufmans film Eternal sunshine of the spotless mind, på spaning efter romansens raderade reminiscenser. Lika rörande är det när två älskande grälar under såpans mer schematiska flagg, till Alex Beaupains Avant la haine – före hatet, före avsmaken. I futuristiskt fetischistiska nummer för pantomim och ställföreträdande robotar tankarna lika mycket till Kraftwerk som Milli Vanilli. Och över det väsensskilda spektret växlar pjäsen mellan högt och lågt, fult och snyggt, mellan perfektion och fuskbygge; allting i så hög grad utbytbart.
Kabarén omfamnar publiken som ett populärkulturellt lapptäcke. Som ofta i spretig performance känns ibland de enskilda delarna större än summan. I ett överflöd av musikcitat hjälper den goda smaken: Radiohead, Sigur Rós eller Twin Peaks-spåret Rockin’ back inside my heart. När Julee Cruise sjunger textraden ”She’ll never go to Hollywood”, över en övervintrad Snövit-aktris som vill förgifta publiken med äpplet, är det som att vistas i en sentida Lynchfilm; allmänmänsklig fåfänga genom skådespelarens missräkning.
På liknande tema gästar Unga Klaras trotjänare Simon Norrthon med sin drömroll: att spela sig själv som den rökare han är. Mer än allmän tobakskampanj ger Norrthons medverkan pedagogisk relief, som en direkt brygga till högstadieeleverna i publiken. Teatern som frizon, med roller mer sanna än verklighetens; teatern som alternativ till de sociala mediernas självuppfyllelse.
Tvära kast går från realityshowens lättsinniga narrativ till en Sarah Kane-besjälad självmordsestetik. I övermänskliga undergångsstämningar lagrar Cabaret Stravaganza samhällskritik och sentiment om vartannat. Ibland blir det väl puerilt och pajigt i både text och gestaltning. Men när slutscenen tonar ut, med fraktaler vilsna i ett likformigt Vintergatan, var och en förvisade till en egen ö av ljusslingor, är det ännu en bild att förfäras och förföras av.
Loading ...
