Inne i Boulevardteaterns intima salong väntar en scen med två röda stegar, en massa tidningspapper överallt, en tältsäng och så bandet. Det är lätt att misstänka att det ligger någon i sängen, under allt papper. Men ingen annan i publiken verkar lägga märke till det: de är fullt upptagna av att över ett glas vin samtala om dagen som gått och morgonen som kommer. Det råder ett högljutt surr i salongen.
Plötsligt ringer en väckarklocka och en man rasar ur tältsängen – och på ett ögonblick har allas uppmärksamhet riktats mot scenen. Seriemördarmusikalen kan börja.
No way to treat a lady är nämligen en musikalthriller, som bygger på William Goldmans roman med samma namn. Den har nu Skandinavienpremiär med Stockholms musikteaterensemble och handlar om skådespelaren Kit Gill (Jonas Samuelsson-Nerbe) som i ett desperat försök att få framför allt sin mors bekräftelse blir seriemördare.
I den ena kostymeringen efter den andra stryper han ensamma kvinnor och lämnar ett rött kyssmärke som sitt signum. Målet är att hamna på New York Times förstasida, för hamnar man där är man någon. Det visar sig dock vara svårare än denne seriemördare trott, så han börjar förse polisen Morris Hummel (Joachim Bergström) med förhandstips, vilket leder till en ganska osund symbios.
Regissören Andreas Boonstra är en av de konstnärliga ledarna på Moment Teater med favoritmottot ”more is more”, och eftersom den här typen av musikaler inte vanligtvis hör till hans mer experimentella profil förväntar sig säkert många att han ska ha vänt ut och in på hela stycket. Så är inte fallet. Däremot har Boonstra på ett ytterst sofistikerat sätt lagt till det där lilla extra i No way to treat a lady.
Mitt i alltihop ger sig till exempel Kit, eller är det Jonas, ut bland publikens kvinnor. Han behöver ett rött läppstift, annars kan inte föreställningen fortsätta. Först lurar jag på om läppstiftet han till slut får låna var inplanerat eller om det hela är improviserat. Det spelar ingen roll: det är effektfullt.
Birgit Carlstén som spelar alla offren och dessutom mammorna till både polisen och mördaren är förtjusande. Hon far omkring som en besatt och gör följaktligen den ena tossiga rollen efter den andra. Joachim Bergström har klart bäst sångröst i gänget och Jonas Samuelsson-Nerbe är lagom läbbig som mördare. Mia Poppe funkar bra som kommissariens nyvunna flickvän Sarah Stone men sticker inte ut särskilt mycket i denna skara.
Trots alla sköna karaktärer, den sparsmakade men noggrant utvalda scenografin och den härliga läppstiftskuppen rycker föreställningen aldrig riktigt tag i mig. Den är lite av varje – ganska kul, bitvis spännande och en smula vacker – men har inte tillräckligt mycket av det lilla extra. Jag lämnar salongen och känner mig en aning okysst.
Länk:
Stockholms Musikteaterensemble
Loading ...
